Tom Alandh är svensk televisions dokumentärkung – en husgud, en ikon. I flera decennier har han stadigt gjort kvalitetsdokumentärer för public service; nästan alltid omtalade, nästan alltid hyllade. Dagens Nyheters tv-kritiker Johan Croneman är Alandhs största fan och missar aldrig ett tillfälle att påtala Alandhs förträfflighet. Häromveckan skrev han apropå ”Vad hände med grabbarna på kåken?” en krönika som avslutades med frågan: ”Vem står upp när han faller ifrån?”
Som om det inte fanns andra filmare som skapar dokumentär av god kvalitet? Det är meningslöst att rabbla namn (men för all del, tänk Gerdehag och Aulin som gjort de spektakulära Hästmannen och Kokvinnorna eller Erik Strömdahls Mannen från Jupiter), jag är inte ute efter att jämföra Alandh med hans kolleger. Men den har under några år gnagt i mig, den här rätt så utbredda föreställningen att det inte finns någon som kan göra dokumentärfilm som Alandh. Verkligen?
Tom Alandh är unik i sitt slag – men inte mer så än vad skickliga filmare i allmänhet är. Skillnaden är att Alandh bereds plats, mer plats än någon annan i samma skrå. Är det inte välförtjänt? Jo. Han är otroligt bra. Hans filmer om Pia Sjögrens liv i missbruk och hemlöshet är något av det bästa jag sett när det kommer till dokumentärer.
Och när SVT nu sänder tre dokumentärer signerade Alandh och Björn Henriksson, som alla samsas under vinjetten ”Vad hände med…?”, så är det enbart glädjande. Det är det för filmerna i sig, hittills har Vad hände med grabbarna på kåken? och Vad hände med Stålmannen? visats. Båda filmerna är utsökta uppföljningar av Alandhs tidigare dokumentärer. De är inkännande, intressanta dokument över både enskilda liv och tidens gång.
Men kanske är det glädjande allra mest för detta: att de bereds plats. Att SVT ger Tom Alandh det här utrymmet. Att det finns någon som får arbeta med dokumentärfilm med något så ovanligt som långsiktighet och ja, faktiskt långsamhet. Det är inte Alandh som är långsam (om det vet jag ingenting), men hans filmer är det. De är eftertänksamma, dröjande, ger utrymme åt detaljer som egentligen inte borde ha någon plats i vårt sensationslystna tidevarv.
Jag önskar inte att det fanns fler som Tom Alandh – det är jag rätt övertygad om att det redan gör. Jag önskar att fler som han fick ta lika mycket plats i våra tv-tablåer. I väntan på att det ska ske nöjer jag mig med att se fram emot tisdagens tredje och sista del av Alandh-vändan på SVT för den här gången, Vad hände med barnen? Då följer Alandh & Henriksson upp den dokumentär om fem barn som de gjorde för 30 år sedan.
Lika hisnande som det är att tänka på att det finns någon som får chansen att varsamt och fullt följa upp människorna i en dokumentär från 1983, lika omöjligt att föreställa sig är det att vi får uppföljare till dagens dokumentärer om 30 år. Där måste jag ändå ge Croneman rätt.