Undersköterskor, säljare, hantverkare, hemtjänstbiträden. Huvudpersonerna i novellsamlingen "Sprängskiss av en jaktberättelse" saknar flotta titlar och höga löner - har låg status både i verkligheten och i den skönlitterära världen. Men för Åke Smedberg har det alltid varit naturligt att skriva om den "vanliga" människan.
– Jag gör det väl av födsel och ohejdad vana. Ibland kan jag tänka "finns det någon människa som är så ordinär som du är?", säger Åke Smedberg och skrattar till.
Själv är han uppvuxen i en småbrukarmiljö, i byn Hjässberget utanför Sundsvall. Parallellt med skrivandet har han haft många olika yrken bland annat inom vården. Och även om inga av hans böcker är strikt autofiktiva innehåller de element hämtade ur de miljöer som han vistats i genom åren.
–För mig har det varit naturligt att använda de här miljöerna. Det finns något oväntat i att de stora känslorna, de stora tragedierna, känslosvallet och bråddjupen finns där. Det kan finnas hos människor som vi betraktar som oerhört tråkiga. På något sätt har jag känt att det här har varit det vatten som jag har simmat runt i.
Det går inte att återberätta handlingen i Åke Smedbergs noveller utan att förstöra läsupplevelsen. En beskrivning av undersköterskan som förlorat sin make och finner ett slags tröst hos en ny man blir på tidningsspråk bara platt och banal. Den saknar den där krängningen, den överraskande vändningen som en skicklig novellist kan åstadkomma med en enda mening.
Själv är Åke Smedberg mycket förtjust i den amerikanska författaren Lydia Davis, också hon en mästare på noveller.
– Hon skriver ultrakorta berättelser, ibland bara några rader långa, men hon har den där kvaliteten att hon med bara något ord kan vränga en berättelse ut och in och man blir helt tagen av det. Jag menar inte att man ska söka efter det när man skriver, Raymond Carver sade "I hate tricks" och jag hatar också knep, det blir så jäkla tråkigt i längden.
Ett tag försökte han sig på att skriva kriminalromaner. Debutdeckaren "Försvinnanden" fick både fin kritik och Svenska Deckarakademins debutantpris. Men "Blod av mitt blod" från 2008 blev nog den sista deckaren han skrev, konstaterar han och kallar sig galghumoristiskt för "den ende svensk som skrivit deckare utan att lyckas".
– Jag fick ett kontrakt på tre böcker på ett stort tyskt förlag. Jag tänkte att nu har man sin framtid ordnad, nu kan jag skriva lite annat också, framtiden såg god ut. Men kontraktet var skrivet i dollar och innan jag hade fått ut några pengar hade dollarn sjunkit till halva värdet. Då hade vi redan tagit ut en del i förskott, agenten hade tagit ut sin del och skatten hade tagit sitt.
Den förra boken "Borges i Sundsvall" var en sorts återkomst till novellkonsten. Den kritikerrosades också, men "försvann ändå i det mörka hålet" av utgivna böcker 2013. I sådana stunder kan det kännas motigt att vara författare, konstaterar han, "särskilt som man inte har dragit ihop sådana våldsamma pensionspoäng". Ändå har Åke Smedberg inga planer på att sluta skriva.
– Som Anders Sundelin har sagt "du har ju valt själv, var det någon som stod och hotade dig med pistol, eller? Fortsätt att skriva nu."
Tror du att det bara blir noveller i framtiden?
– Det är inte direkt så att mitt förlag jublar av förtjusning när jag säger att "nu kommer jag med en ny novellsamling". Jag vet inte... men jo, det blir nog bara noveller i framtiden. (TT)