För hundra år sen var Carl David af Wirsén, före detta lektor vid Katedralskolan, Svenska Akademiens ständige sekreterare.
Uppsala dominerade stort i Wirséns akademi. Där satt under en tjugoårsperiod Gluntskalden Wennerberg, som avlöstes av Claes Annerstedt, Carolinabibliotekarien. Professorskåren representerades av F F Carlson, Wilhelm Svedelius och Harald Hjärne, kyrkan av ärkebiskopen Anton Niklas Sundberg och kyrkoherden Waldemar Rudin. Från Namnlösa sällskapet och Vershuset vid Fyrisån kom Wirséns gamla kompisar Snoilsky och Carl Rupert Nyblom. De flesta är numera bortglömda.
Wirsén ogillade, för att inte säga hatade, den yngre svenska litteraturen. De mera namnkunniga före detta Uppsalastudenterna Strindberg och Fröding gjorde sig alltså icke besvär.
Icke heller när Akademiens priser utdelades. Strindberg fick stå tillbaka för Ludvig Esséns versdrama Sigurd Olofsson och Axel Klinckowström som fick Stora priset för Olof Trätälja. Fröding och Selma Lagerlöf fick i början av 1890-talet se sig utklassade av ett kyrkohistoriskt arbete av en biskop Cornelius, och så vidare. Selma Lagerlöf och Heidenstam blev akademieledamöter först sedan Wirsén lämnat scenen för Uppsala kyrkogård, som han för övrigt besjungit.
Efter sekelskiftet 1900 fick Akademien förtroendet att dela ut Nobelpriset i litteratur, en verksamhet som under det första decenniet styrdes av Wirsén, som i sin tur mest styrdes av sina litterära antipatier. Med anledning av det första Nobelpriset, som gick till Sully Prudhomme, en snart bortglömd fransk författare, avskickades till Tolstoj ett brev från ett antal svenska författare och konstnärer som försäkrade den store ryssen att de icke delade Akademiens bedömning. Bland undertecknarna fanns Strindberg, Selma Lagerlöf, Heidenstam, Hjalmar Söderberg, Liljefors, Carl Larsson och Zorn.
Andra självklara pristagare som Wirsén lyckades stoppa under de inledande åren var Zola, Ibsen och Strindberg.
I dag lyser Uppsala med sin frånvaro i Akademien, det närmaste man kommer är ständige sekreteraren som är från Rasbo.
När det gäller prisen kan man ibland få uppfattningen att det fortfarande gäller att rätta till tidigare försummelser, prisen går till författarskap som borde ha belönats för ett par decennier sedan. Fast kanske bättre sent än aldrig.