Agnetha Fältskog för romantiker

Vi vet hur det gick sedan. Abba blev kult, låtskrivarna Benny Andersson och Björn Ulvaeus kom att hyllas närmast som nationalkompositörer. Och i dag sveper Abbafebern återigen över världen med succémusikalen Mamma Mia.Men Abbas framgångar handlade inte bara om omsorgsfullt konstruerade poplåtar, utan kanske i lika hög grad om Agnetha Fältskogs och Anni-Frid Lyngstads vokala lyster, deras makalöst synkroniserade röstarbete.Vi är många som gärna framhåller Agnetha Fältskog som den mest besjälade sångerskan i gruppen, till exempel i ett melodramatiskt litet mästerverk som The winner takes it all, från Abbas senare år. Hon sjunger där med en behärskad, bitterljuv passion som alltjämt tar andan ur lyssnaren.När Agnetha Fältskog nu gör solocomeback efter 17 tysta år väljer hon klokt nog att inte styla upp sig med hjälp av någon yngre, ²het² skivproducent, som andra i hennes situation kunde ha gjort. Tvärtom går hon tillbaka till sina rötter, till 1960-talets schlagerpop med företrädare som Connie Francis, Petula Clark och Cilla Black. Det är därifrån hon hämtat repertoaren till My colouring book, ett knippe personliga låtfavoriter.Produktionen av Agnetha själv, Anders Neglin och Dan Strömkvist vilar på traditionens grund, inga syntbyggen utan massor av levande musiker, rejält tilltagen stråksektion och kör, ungefär som när det begav sig. Det är i stort sett bara What now my love som har lite modernare sound, med en U2-klingande gitarr bakom Agnethas röst.Tillvägagångssättet innebär att albumet låter gammaldags, rentav som en anakronism, men ger också mer personlig profil och känsloinlevelse än på någon av hennes tidigare soloskivor.Det är frestande att avläsa självbiografiska kvaliteter ur låtinnehållet. Agnetha Fältskog har nästan genomgående valt sånger om separation och avsked, ensamhet och isolering, sånger med en sorgsen underton. Ett undantag är Jackie de Shannons When you walk in the room som även här blir pådrivande och sprudlande, modell flickpop från tidigt 60-tal.Man konstaterar att Agnetha Fältskogs röst är intakt, kanske lite mörkare men med samma svala sensuella behärskning och underliggande patos som förr. Hennes sångstil bygger på mjuk frasering snarare än vokala muskler, men i synnerhet när jag lyssnar i hörlurar slås jag av lödigheten i hennes stämma. Singelspåret If I thought you´d ever change your mind är utmärkt i sin lågmälda sorgsenhet, Love me with all your heart görs som klassisk smäktande kontinentalballad. Ett pekoral som The end of the world får den rätta dansbanekänslan med hjälp av farfisaorgel, och den något överraskande Fly me to the moon görs som stillsamt vemodig bossa nova, långt från Sinatras expressiva utrop.Nog har Agnetha Fältskog valt nostalgi framför förnyelse, med råge dessutom, men det hindrar inte att hennes nya album bjuder på utmärkt schlagerkonfekt, ett slags nattmusik för hopplösa romantiker.