Aggressivt och planlöst

Alpha dog är ett relativt underhållande mischmasch mellan framför allt pojkfantasi, musikvideo och sociologisk studie av arga, unga white trash-killar. I centrum har vi Emile Hirschs babyrunde knarklangare, hans lika skumme men reko kompis Frankie (en övertygande Justin Timberlake) och den rolige Jake (Ben Foster), en SS-tatuerad jude som är en sorts replik på Spud i Trainspotting, men laddad med amerikansk white trash-aggression i stället för brittisk arbetslöshetsklassuppgivenhet och därför fullständigt dödsföraktande livsfarlig.

Av spänningarna kring denna trio går Nick Cassavetes åstad och gör - en b-film som pågår trekvart längre än den håller för. Han petar in halvnakna tjejer, en oherrans mängd fester med öl och gräs, bastung hip hop, enligt uppgift ungefär 300 ?fuck? och spottar ur sig tids- och platsangivelser som inte blir mindre irriterande irrelevanta av att filmen bygger på en sann historia.
Det är synd, för medan filmens hantverksmässiga dumheter gör att den på ett plan misslyckas med att vara hård underhållning vill den på ett helt annat plan vara en skarp skildring av ett gäng kriminella killar vars hederskodex drar dem allt djupare ned i skiten. Den planlösa kidnappningen av en 15-åring och gängets förvirring kring sin gisslan blir filmens fokus men motsvaras av en liknande berättarmässig planlöshet hos den manusförfattande regissören.

Aggressivt och planlöst

ALPHA DOG. Man bör vara misstänksam mot filmer som inleds med flimrande familjevideor där barn leker och busar - och om bilderna, som i ­Alpha dog, ­ackompanjeras av Some­where over the rainbow är det dags att osäkra sin revolver och dra på korståg mot övertydligheter i film.

ALPHA DOG. Man bör vara misstänksam mot filmer som inleds med flimrande familjevideor där barn leker och busar - och om bilderna, som i Alpha dog, ackompanjeras av Somewhere over the rainbow är det dags att osäkra sin revolver och dra på korståg mot övertydligheter i film.