”Låt mig / öppnas / som ett ägg” ber diktjaget i Helena Bobergs "Sinnesvåld" i en suggestiv bild, som frammanar en födelse, ett öppnande mot världen. Ägget som en symbol för liv och pånyttfödelse hör tätt samman med påskens återuppståndelse och vårens återfödelse av naturen. Intresseföreningen Svenska ägg beräknar att svenskarna i år kommer sätta i sig 2000 ton ägg under påskhelgen. Kokade, delade och målade till åminnelse av den romerska kejsarens vita ägg som färgades rött för att han tvivlade på budet om Jesu uppståndelse. När svensken sedan länge slutat identifiera påsken med Jesu död och återuppståndelse fortsätter ägget, med sitt löfte om liv, att vara en viktig del av påskfirandet.
Men det finns något märkligt i denna symbol för liv. Den är inte helt otvetydig. För ett ägg är ofrånkomligt kopplad till död – eller snarare till en avsaknad av liv. Men det tänker vi ju inte på när vi sörplar i oss den löskokta gulan, liksom vi inte tänker att den vita drycken i tetrapacket finns där för att en inseminerad kalv avlivats strax efter födseln.
Den moderna hönan, en så kallad värphybrid, lägger över 300 ägg per år, jämfört med äldre sorters hönor som la ägg en period på våren och en på sommaren. Genom ett speciellt ljusprogram hålls hönor i ett ständigt stadium av äggläggning. Efter 1,5 år har de gjort sitt, hönan som kan bli upp till tio år gammal är efter en bråkdel av sitt liv uttjänt och skickas till slakt eller gasas ihjäl på gården. Den anses inte längre som lönsam för den industri som den fötts in i och utnyttjats av. Ungefär 40 % av alla hönor slutar sina liv i en gaskammare, kippande efter luft, ett liv som börjat i äggkläckningsfabriker där det enda de kan skatta sig lyckliga över är att ha sluppit sina manliga artfränders öde, avlivning genom ”maceration”, det vill säga bli nermald levande. 15 000 tuppkycklingar, uppgav nyligen Djurrättsalliansen, dör dagligen i äggindustrin. I detta sorgliga slut, och i denna tragiska start på livet, finns det ingen skillnad mellan kravägg, ekologiska ägg och oekologiska.
Ja, så skapas moderna och i det kapitalistiska projektet rationella äggkläckningsmaskiner där kvinnliga reproduktionsorgan kontrolleras in på genetisk nivå.
I George Orwells berömda "Djurfarmen" gör gårdens djur, ledda av grisarna Napoleon och Snöboll, uppror mot de människor som utnyttjar dem. Efter en tillfälligt förbättring återvänder de gamla orättvisorna, en av de första reformerna i Napoleons diktatur är att åter tvinga hönorna att ge upp sina ägg, 400 i veckan ska säljas, djuren chockas över att se just denna form av våld som startade upproret på djurfarmen återvända. Hönorna gör uppror mot denna nygamla ordning, nio hinner dö innan de till slut går med på Napoleons krav. Samma dröm om uppror när hönorna i den animerade filmen "Flykten från hönsgården" (2000) som drivs av längtan att känna gräs under fötterna.
Visst är dessa två exempel från kulturen ett utslag av antropomorfism – det vill säga operationen att föra över det som vi kallar mänskligt till icke-mänskliga varelser – men de frågar samtidigt, stillsamt: ”Om du sympatiserar med oss i fiktionen, hur kan du då på samma gång utöva våld mot våra verkliga artfränder?” De ifrågasätter vår självklara attityd att djur (liksom natur) är en oändlig resurs som står till förfogande för människan att fritt hämta sina förnödenheter ifrån utan att tänka på konsekvenserna eller ägna en tanke åt någon annat än oss själva.
Källa: Lena Lindströms "Hönan eller ägget – En genomlysning av äggindustrin", framtagen av Djurens Rätt, 2009.