Afrika tar plats på scenen
Afrikansk samtidskonst får med Moderna Museets nyöppnade utställning Africa Remix sin naturliga plats på den globala konstscenen, skriver Cristina Karlstam.
African Adventure. Installation av Jane Alexander.
Foto:
Medan den nuvarande museiledningen satt fokus på Sverige och samlingarna (givetvis med ett och annat nedslag även utanför landets gränser, exempelvis sommarens stora McCarthyutställning) var Elliotts perspektiv primärt globalt.
Så är också den stora inventeringen av konst skapad av afrikanska konstnärer från början Elliotts idé, född just på det museum som nu blir (näst) sista anhalt på en turné som omfattat Tyskland, Englad och Japan. En avslutande sejour i Johannesburg är nästan i hamn, berättar utställningens chefscurator Simon Njami. Som också är angelägen att betona att Africa Remix inte i första hand är en afrikansk utställning utan ett konstprojekt med förankring i samtiden. Skapad av konstnärer som alla har det gemensamt att de är födda på den afrikanska kontinenten. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att Afrika är en världsdel med mängder av olika kulturer, inte ett land.
Att Africa Remix således ska betraktas som en samtidsutställningig första hand, inte som en bild av Afrika, borde inte behöva påpekas. När betraktades på liknande sätt svenska, brittiska eller tyska konstnärer i första hand som representanter för Europa? Det borde räcka med att konstatera att det i den globala nutida konsten finns ett flertal betydande konstnärer som har afrikanskt ursprung, oavsett var i världen de är bosatta och verksamma. På samma sätt som flera afrikanska författare under de senaste decennierna intagit självklara positioner på den internationella litteraturscenen. Namn som Nadine Gordimer, J M Coetzee, André Brink, Yvonne Vera och Wole Soyinka är bara några av de mest namnkunniga.
Den som vill lära känna den nutida afrikanska konsten så som den ser ut i ett större internationellt perspektiv kan se fram emot en riktig högtidsstund på Moderna Museet, som anslagit såväl entréplanets hela utställningsområde som ett par av gallerierna på bottenplanet till Africa Remix.
Anblicken direkt innanför entrén utmanar omedelbart. En vägg byggd av korrugerad plåt, bräder målade i bjärta, halvt avskavda färger tillsammans med titeln Township Wall tycks bekräfta schablonbilden av Afrika som fattigt, nedgånget men färgstarkt. Men verket av Antonio Ole är i själva verket inte mer "afrikanskt" än exempelvis Yinka Shonibares med javanesiska tyger inredda viktorianska rum med öppen spis, öronlappsfåtölj och schäslong.
Och vilket är det "autentiska" jaget hos Samuel Fosso, Kamerun, som i sina fotografier antar en rad olika identiteter som sjöman, hövding, överklasskvinna?
Flera av utställningens konstnärer leker på liknande sätt med roller och identiteter, självpåtagna eller (oftare) tilldelade av exempelvis kolonialmakterna. Det är undersökningar som inte nämnvärt skiljer sig från vad konstnärer i väst länge sysslat med, även om det här givetvis har sin speciella profil av det faktum att det rör sig om existens i ett afrikanskt samhälle. Jane Alexander fyller ett helt rum med sin tablå African Adventure. Under ståndsmässiga kristallkronor och på röda jordgolv placerar hon sina halvmänniskor med djuriska drag. Fernando Alvim påminner explicit om Afrikas koloniala förflutna med en flagga i belgiska färger med texten Congo Flanders Wallonie. Alvim, född i Angola, växlar mellan Bryssel och Luanda som bostadsort.
Marlene Dumas är sedan länge väletablerad i Nederländerna men kommer ursprungligen från Sydafrika. Hennes tuschmålningar av människor med förbundna ögon, Blindfolded, är träffsäkra påminnelser om selektivt seende.
Den lika allvarlige som lekfulle moralisten William Kentridge är i det närmaste självklar i en utställning som denna. Med sina fantastiska tecknade metamorfoser berättar Kentridge sina historier om makt och maktlöshet på ett oavlåtligt fängslande sätt.
Joseph Francis Sumergné, Kamerun, och Ernest Weangaï, Centralafrika, problematiserar båda frågor om kropp och identitet, den senare med kläder av kokosfiber och titeln Costume du Negre.
Wim Botha, Sydafrika, har inrett ett rum med tunga viktorianska möbler och takstuckatur som gradvis förfaller genom ett envist takdropp. Det är ett slags ljudpoesi utan trygghetens markkontakt, en bild av ett samhälle och ett livssätt i förfall och upplösning.
Många av utställningens konstnärer arbetar med fotografi, svartvit såväl som i färg. Bland de förstnämnda finns Tracey Derricks, Sydafrika, som visar bilder av namngivna människor som förtroendefullt och ogarderat ser oss i ögonen. Medan bland andra Zwelethu Mathetwa , också han från Sydafrika, visar nya färgfotografier av människor i landskap. Och Guy Tillim går i sin fotografi sina sydafrikanska landsmän nära inpå livet i starka porträtt.
Africa Remix är en oerhört bra utställning som övertygande berikar bilden av samtidskonsten med en rad intressanta konstnärskap av vilka endast en handful kunnat nämnas här. Afrikansk konst har inte saknats i svenska och europeiska sammanhang under senare år, Men ett så brett och samlat grepp på en kontinents konst har åtminstone inte tidigare kunnat redovisas för svensk publik. Dessutom har utställningen i sin helhet lyckats undgå att hamna i exotism och västerländsk snedvinkel, vilket givetvis i första hand är den afrikanske curatorn Simon Njamis förtjänst.
Moderna Museet har ännu några månader fri entré. Men till Africa Remix begär man en entréavgift enligt den lyckade modell man tillämpat sedan de statliga museerna blev avgiftsfria. Sällan har det varit så lätt att rekommendera ett museibesök.
Så jobbar vi med nyheter