Mel Gibson har efter en period av mediala katastrofer och den kommersiella floppen, kasperdockedramat The beaver, nu sikte på comeback i den genre som måhända klär honom bäst: den lättsamma actionkomedin.
Han spelar amerikanen Driver som hamnar i mexikanskt fängelse efter att, på olaglig väg, kommit över en massa pengar. Han måste alltså ta sig ur finkan och återta sitt byte från de korrupta poliserna som lagt beslag på miljonerna. Fängelsefilm och heist-film är två underbara genrer som när de kombineras kan bli riktigt underhållande små mästerverk - vem gillar inte berättelser om brottslingar, antingen feldömda eller med hjärtat på rätta stället, som överlever fängelsehierarkierna och dessutom kommer ut på andra sidan med allt sitt guld?
Get the gringo är nu inget mästerverk, den är tvärtom rätt kass stundtals, speciellt när Peter Stormare är med och spelar över som maffiaboss. Men långt ifrån hela tiden. Som i mötet med fängelset El pueblito, större än en medelstor svensk småstad med alla typer av invånare.
Problemet med Get the gringo är att den är så full av välanvända grepp att man nästan kan förutspå vartenda steg. Det är som att Gibson, som varit med och skrivit manus och producerat, har varit så upptagen med sina privata problem att han missat hur de här genrerna utvecklats det senaste decenniet.
Till exempel: Öppningssekvensen. Vi kastas direkt in i en dramatisk polisjakt. Två personer i clownmasker sitter i den jagade bilen, en av dem blöder ner väskor med pengar i. Aha, snart kommer bilden att frysas och en berättarröst förklara den minst sagt kaotiska situationen, tänker vän av ordning. Och mycket riktigt. Mel Gibsons djupa stämma tar vid när bilden stelnar. Det är lite fattigmans-Tarantino över det hela. Inte det sämsta, och för Mel Gibsons del kanske ett uppsving, men det är heller inte omistligt.