Hennes bästa soloskiva kommer oväntat sent i karriären - om man nu kan säga ”karriär” när det gäller Agnetha Fältskogs glesa, kortvariga återinhopp som artist under de två-tre senaste decennierna.
Som rågblond pojkdröm i fenomenet Abba lade hon världen under sina fötter på 1970-talet, tillsammans med Björn, Benny och Frida. Om detta påminner det nya Abba-museet på Djurgården i Stockholm. Men Agnetha var långt mer än bara ett affischansikte. Hennes ljusa särpräglade röst, både omanierad och mjukt sensuell, var en viktig kugge i det speciella Abba-soundet, och det var hennes röst som stack ut i flera av gruppens största hits – The winner takes it all, Take a chance on me och One of us, för att nämna några.
Man ska inte heller glömma hennes allra tidigaste karriär som ung svensk schlagerjänta som skrev sina låtar själv, vilket var minst sagt ovanligt i en tid då det mesta på Svensktoppen hade amerikanskt ursprung, eller kom från etablerade (mestadels manliga) kompositörer.
Sedan efter Abbas sanslösa framgångar och världsturnéer, omskrivna äktenskap och skilsmässor blev hon som bekant popmusikens egen Greta Garbo. Detta genom sin mediala skygghet och genom att konsekvent dra sig undan estraderna, med undantag för ett och annat soloalbum – artistiska återkomster som blåste förbi nästan lika snabbt som de presenterades.
Utan att vilja framstå som ännu en stalker-tok, kan jag inte låta bli att nämna hur jag nästan snubblade på hennes fötter vid premiären på Kristina från Duvemåla i Malmö. Där satt hon i bänkraden alldeles intill, och jag – tappade hakan. Precis som de församlade journalisterna i foajén som närmast kastade sig över henne.
Nu har producent- och låtskrivarparet Jörgen Elofsson och Peter Nordahl osannolikt lyckats återuppväcka Agnethas avsomnade karriär, med ett album som har sin styrka i att inte försöka styla om eller lansera henne på något speciellt sätt, inga klatschiga ”moderniseringar” som på en del tidigare soloprojekt, utan snarare har sin utgångspunkt i att tillvarata och lyfta fram hennes röst så mycket som möjligt.
Och rösten är fullt intakt, trots flera års inaktivitet och det faktum att Agnetha Fältskog är 63 i år. Låt vara att en och annan sånglektion gått åt för att få henne varm i kläderna igen. Det nya albumet med det talande namnet A (som i Abba) är en varm och romantisk utflykt i gammaldags präglad melodipop som passar hennes alltjämt silvriga, klara sångstämma som hand i handske.
Jörgen Elofsson och Peter Nordahl verkar ha inspirerats både av det klassiska Abba-soundet och av Agnethas tidiga solohittar, i ett slags Abba-pop av lite mer hemvävt stuk. Med en stor smäktande ljudbild i When you really loved someone, och snygg balladpop i hennes egen I keep them on the floor beside my bed – ja till och med 70-talsdisco i Dance your pain away.
Eller bubblegum typ Middle of the road i Back on your radio. Musikaliskt hör skivan hemma där och då, utan tvekan. Men det finns en ljus och lite naiv grundton i Elofssons och Nordahls lättpop som tilltalar, stundtals nästan som en 16-års-Robyn i mogentappning. Känns befriande ostylat, och riktigt bra. Patinerad nostalgipop för småtimmarna.
Bästa spår: When you really loved someone