80-talsnostalgi på Hovet

Strax innan Europe äntrade scenen för sin nära nog utsålda konsert på Hovet påminde en speakerröst om att detta är Sveriges mest framgångsrika rockgrupp genom tiderna. Gruppens signaturmelodi The final countdown tycks ha ätit sig in i de flesta hörn av världen, inte bara Europes egen version utan oräkneliga varianter av bakgrundsmusik och blippande digitaltoner på internet, med mera. Säg den person som hör refrängriffet till The final countdown och inte tycker att det låter bekant på något sätt.I torsdags stod de alltså livs levande på Hovet, drygt ett decennium efter bandets snöpliga sorti förra gången det begav sig. Borta är de fönade pudelfrisyrerna, numera hänger håret rakt på Joey Tempest med mannar (frånsett den helsnaggade trummisen Ian Hagland).Publiken utgjorde en ganska så märklig blandning där jag satt, såväl prydliga tjänstemän runt 30-35 som fick sig till livs lite 80-talsnostalgi, som en del föräldrar med barn, men också ungdomar i kaxig hårdrockutstyrsel och mohikanfrisyr.Publikblandningen speglar lite av Europes dilemma, ifråga om hitta att en balansgång mellan 80-talsrepertoarens allsångsfavoriter och den tyngre, mörkare musiken på comeback-cd:n Start from the dark.På Hovet dominerade inte oväntat den förra repertoaren, med igenkännandets vråljubel inför slagnummer som t ex Rock the night och Cherokee. Men också ett halvdussin av de nya låtarna, inklusive den rätt så stenhårda Got to have faith, den effektivt rockiga Wake up call, och med Start from the dark som en länk till goth eller operarock.Jag tycker att Europe fick ekvationen att gå ihop ganska hyggligt. Också flera äldre låtar kändes tyngre, med skarpare konturer. Mycket tack vare John Norum som sannolikt är en av Sveriges bästa hårdrockgitarrister, med förmåga att växla från melodiskt till tungt, från lyriskt till överskruvat klös, med en krydda av blues.Tillika är Ian Hagland en utmärkt hårdslående trummis, medan Mic Michaelis klaviaturer fick en mer undanskymd roll under konserten, mer som klangfond i bakgrunden.Joey Tempest är förstås en driven publikdomptör som vet hur man ska elda på en arenapublik. Alltjämt far han runt som en euforisk yngling på scenen, och ibland kan det bli lite för mycket publikfrieri, för många utrop om vilken fantastisk kväll vi har.Dagens Europe är trots allt ett lapptäcke. Låtar som Got to have faith och det obligatoriska sista extranumret The final countdown har knappast något gemensamt, förutom Joey Tempets karakteristiska röst. Men på scen fungerar bandet som en kompetent showmaskin, och i det akustiska solonumret Carrie fyller Joey Tempests röst hela Hovet. Det är mäktigt.