Det har varit ett fullspäckat Elsie Johansson-år. Inte nog med att hon fyllt 80 år och blivit hjärtinnerligt hyllad offentligt av Uppsalaborna. Hon har också debuterat som dramatiker med pjäsen Hjärterhus på Uppsala stadsteater och kommit ut med dikt- och tankeboken Då nu är jag – den tjugonde i ordningen sedan debuten 1979. Dessutom har hon under fem veckor hörts i radions Tankar för dagen med sina reflexioner om tillvaron samt skrivit förord i en uppländsk Flora.
Tidigare i år fick hon även Uppsala fornminnesförening och hembygdsförenings medalj för att hon verkat för Upplands historiska och kulturhistoriska utforskning. Och nu är hon ovanpå allt detta också nominerad av UNT:s läsare till årets upplänning, för andra gången dessutom.
Du verkar vara en mycket folkkär och uppskattad upplänning?
– Ja, kan du förstå! Det är nog för att jag är en så vanlig människa och att jag varit mig själv hela vägen. Kan inte annat. Fast jag räknar inte med att bli vald, det finns så många andra betydelsefulla personer. Men långsiktigt tror jag nog att det jag uträttat har betydelse, säger Elsie Johansson när hon kommer på att hon kanske ändå måste tillstå sig själv lite.
I synnerhet om man som 80 åring debuterar som dramatiker, som Elsie Johansson gjort i höst. Och det med buller och guldkaja.
– Jag vet att jag har en dramatisk ådra. Tänkte att det vore spännande att försöka skriva en pjäs och eftersom jag måste inse att jag är inne på sista sträckan så gäller det att komma till skott, säger hon med emfas och tillägger:
– Hjärterhus har gått för slutsålda hus hela tiden och speltiden har dessutom fått förlängas på grund av publiktrycket, så jag tror inte att Linus Tunström har anledning att ångra sig. Det är klart att det har varit lite pirrigt, men nu känns det väldigt bra.
Att Elsie Johansson är en mycket uppskattad Uppsalabo och upplänning framkom inte minst vid det offentliga firandet av hennes 80-årsdag tidigare i år.
– Födelsedagsfirande har jag aldrig varit mycket för, men visst var det fantastiskt! Samtidigt nästan overkligt och det tog tid för mig att landa efteråt. För övrigt tycker jag att vi lider av åldersnoja här i landet. Jag gillar inte flocktänkande och inte pensionärstjatet! Som om man skulle bli något slags B-lagare för att man har uppnått en viss kalenderålder och slutat lönearbeta. Vi är individer allihop och ska respekteras som sådana. Det vill jag strida för så länge jag kan!