50 år med London
Jag firar femtio år med London. Ingen stad, utom möjligtvis Venedig, har skänkt samma glädje. Jag har följde tidigt rådet att bo på olika adresser och har därmed lärt känna en rad stadsdelar, även om jag alltid trivts bäst i Bloomsbury.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
1957 firade Elizabeth femårsjubileum som regent och jag, ännu i de tidiga tonåren, hade på drottningens födelsedag fattat posto utanför Buckingham Palace och såg henne passera i den öppna kortegevagnen på några meters avstånd. Det var året efter Suezkrisen, Macmillan var premiärminister, avkoloniseringen av Afrika hade just börjat. En annan värld. På väg till språkkurs i Bournemouth prickade jag under några dar av British Museum, National Gallery, Towern och Houses of Parliament. De två sistnämnda har jag aldrig återbesökt.
En gammal hobby är att söka upp litterära miljöer. Jag tar en promenad till trakterna kring Fitzroy Square, där Ian McEwans Saturday utspelar sig ett lördagsdygn i februari 2003, dagen för den stora demonstrationen mot det stundande Irakkriget. Som den minnesgode erinrar sig råkar neurokirurgen Perowne, romanens huvudperson, i sina försök att ta sig genom de igenkorkade gatorna köra på en BMW som tillhör en smågangster och får sånär ett kok stryk. Efter ha lokaliserat platsen på University street och tagit en öl på puben Jeremy Bentham, tidigare Wellington, går jag runt Fitzroy Square och försöker utröna i vilket hus Perowne kan bo.
En blå medaljong avslöjar att Bernard Shaw och Virginia Woolf med något decenniums mellanrum bodde i 29 Fitzroy Square, däremot inte att Shaw bodde hos sin mamma till fyrtio års ålder. Härifrån hade han bara ett par kvarter till läsesalen i British Museum där han tillbringade åtskillig del av sina fattiga år. Det finns en anekdot om hur de båda invandrade irländskorna Lady Wilde och Mrs Shaw länge bekymrade sig över att det aldrig blev något av deras ohängda söner Oscar och George Bernard.
Irakkriget har pågått i över fyra år, Ian McEwen har hunnit komma ut med en ny roman och på Tate Britain har kriget gjort avtryck i konsten i form av Mark Wallingers fyrtio meter långa och minutiösa rekonstruktion av den omskrivna protest mot kriget utanför parlamentet som revs av polisen i maj 2006. Här konfronteras Bush och Blair (`Bliar´) åter med sina lögner och krigets fasansfulla konsekvenser. De protester som inte tolereras framför parlamentet kan ställas ut som konst i en statlig institution, vilket onekligen leder till reflektioner kring yttrandefrihetens gränser och konstens möjligheter och begränsningar.
En söndagskväll går jag genom Regents Park upp på Primrose Hill. Våren har slagit ut i rabatterna. Påfåglarna skriar inifrån Zoo. Uppe på kullens topp flyger man med drakar och njuter av utsikten. Människor i alla åldrar från alla väderstreck. Ett par tyska ungdomar, inte äldre än jag själv när jag första gången kom till London, pekar ut landmärken som skyskraporna ute vid Canary Wharf, Centre Point, Fosters gurka och London Eye. Inget av dem fanns 1957.