1. Sverige
Måns Zelmerlöw ”Heroes”
Att sätta Sverige högst på den här listan känns förmätet, fåfängt, förutsägbart men ... ändå så rätt. Zelmerlöws seger i Melodifestivalen kändes lika självklar som Loreens en gång i tiden, och vi vet ju hur det gick för henne sedan. Måns har ingen mästerlig refräng men han har allt annat – ett kassaskåpssäkert sångframträdande, en ursnyggt producerad poplåt och inte minst ett nummer så modernt och så skimrande läckert att det fortfarande tar andan ur en.
2. Italien
Il Volo ”Grande Amore”
Italienska är världens vackraste språk och Italien är ett fantastiskt schlagerland. Det här året har de lyckats ta tillvara på allt det som är det bästa med italiensk populärmusik: passionen, innerligheten, dramatiken och de stolta traditionerna. Varför försöka låta som alla andra när man kan renodla sin särart? Hoppas bara att tittare utanför Medelhavsregionen verkligen förstår storheten i detta.
3. Estland
Elina Born & Stig Rästa: ”Goodbye to yesterday”
I en tävling där många apar sig och viftar för att över huvud taget synas är det ibland klokt att urskilja sig från mängden genom att bara framföra en bra låt, rakt upp och ned. I grunden handlar det här om en rak och enkel poplåt av traditionellt märke, men det är något med det lite släpiga drivet i kompet, den suggestiva ljudbilden och den utsökta vokalistkombinationen som får mig att trots allt fundera på att boka in färjan till Tallinn inför ESC-finalen 2016.
4. Ryssland
Polina Gagarina: ”A million voices”
Tävlingens folkrikaste land brukar gå ”all in” i Eurovision och den här gången är de riktigt farliga, igen. Polina Gagarina har en stor röst men hennes nummer är inte stort, det är kolossalgigantiskt. Under all publikfriande pompa och ståt känns det här dock ganska ihåligt. Fast sådant behöver inte utgöra något hinder här. Förmodligen tjusas de flesta av alla öppna spjäll och den flaggviftarvänliga refrängen.
5. Australien
Guy Sebastian: ”Tonight Again”
Australien ligger väldigt långt bort geografiskt, men bara ett kort litet känguruhopp från Europa rent kulturellt. När landet begår ESC-debut skickar de ett Bruno Mars-liknande proffs som bidrar med angloamerikansk topplistepop – och sådan musik går som bekant hem, nästan överallt. Många halvhöga poäng kan ge en bra slutplacering här.