Det började som ett litet sidoprojekt. Uppsalamusikern Coste Apetrea fick i uppdrag av Sveriges Radio att samla några av proggrörelsens låtar på fyra cd–skivor. Men projektet svällde, rejält.
I dagarna släpps cd–boxen Progglådan med inte mindre än 40 cd–skivor och 37 timmars lyssning på sådant som den alternativa musikrörelsen bidrog med på 70–talet.
– Om tanken från början hade varit att göra 40 skivor så hade jag nog inte gett mig in på det. Men det här är ett projekt som har pågått i flera år och det har varit vilande i perioder, vilket har varit väldigt bra eftersom jag har fått perspektiv och kunnat lyssna på inspelningar igen med nya öron.
Boxen rymmer inte bara några av proggrörelsens största hits med välkända artister som Hoola Bandoola Band, Nationalteatern och Blå Tåget. Här finns också många obskyra intervjuer och konserter som få har hört sedan de sändes i radio för fyrtiotalet år sedan.
– Många journalister har skrivit om musikrörelsen tidigare och det har kommit en del avhandlingar i ämnet. De här inspelningarna ger i stället en glimt av 70–talet så som det var, berättat av musikerna själva, utan någon intellektuell, kognitiv överbyggnad, förklarar Coste Apetrea, som själv ingick i proggrörelsen som flitig musiker och en av medlemmarna i Uppsalabandet Samla Mammas Manna.
Så vad var egentligen proggen, varifrån kom den och varför blev den så stor just på 1970-talet. Enligt Coste Apetrea började det, något paradoxalt, med en sorts amerikansk kulturimperialism.
– Vi som var små på 1950-talet växte ju upp under efterkrigstiden då USA fick sin gloria och sina vingar. Sedan kom Vietnamkriget, en tydlig konflikt som gav oss fruktansvärda bilder på tv:n. Det var lätt att ta ställning. Svenska Vietnamrörelsen inspirerades av proteströrelsen i USA, som i sin tur använde sig av amerikanska musiktraditioner för att föra ut sitt budskap Musikrörelsen blev en sorts svensk folkhemsvariant av detta, säger Coste Apetrea.
Under 1960-talet tog musikern, skivbolagsmänniskan och klubbfixaren Bill Öhrström in unga, internationella stjärnor till Sverige och den psykedeliska undergroundklubben Filips i Stockholm. Huvudstadens hippies fick se Jimi Hendrix, Frank Zappa och Rolling Stones bryta med gamla normer.
Någonstans där planterades också det frö som med tiden kom att blomma ut i en stor alternativ musikrörelse på 70–talet.
– Det hade legat och pyrt ett tag. Redan 1968 hölls till exempel musikfesten Fria vibrationer i Slottsbacken i Uppsala. Sedan kom Gärdetfesten i Stockholm då 10 000 ungdomar deltog. Evenemanget ägde rum alldeles utanför Sveriges Radios fönster. Radiofolket blev tagna på sängen. Ingen visste riktigt vad det var, säger Coste Apetrea.
Ganska snart skulle dock hela Musik–Sverige få uppleva den alternativa musikrörelsens kraft. Mängder av unga anslöt sig till lokala föreningar för att arbeta ideellt med musik och samhällskritik. I Uppsala hette samlingsplatsen Musikforum.
– Uppsala var tidigt ute. På kort tid fick Musikforum 5 000 medlemmar. Det fanns en stor glädje och öppenhet inför musiken. Lennart Åberg tog till exempel hit en massa spännande jazzmusiker. På andra håll, som Sprängkullen i Göteborg, var det mer politiskt och med tiden ganska sekteristiskt, säger Coste Apetrea.
Musikrörelsen betraktade sig själv som en motvikt till ett kommersialiserat och ”passiviserande” musikklimat. Amatörism bejakades. Alla skulle spela med alla. För många var det främsta målet också att få spela musik tillsammans, utanför ramarna. För andra handlade det om en politisk kamp för ett socialistiskt samhälle.
– Det som ofta händer med sådana här rörelser är att det som ursprungligen var spontant och fritt med tiden blir sekteristiskt och besserwisseraktigt. På 70–talet hade några få personer i medierna en enorm makt och dessa personer stod på musikrörelsens sida och berättade ofta hur man skulle tycka.
– Tommy Rander är ett exempel. Han hade en krönika i Aftonbladet och GT, ett radioprogram i P3 och drev ett skivbolag. Inget ont om honom som person men han hade för stor makt. Det blev en skockmentalitet, säger Coste Apetrea.
Samtidigt målar han nostalgiskt upp bilden av ett svenskt 70–tal, som trots vänsterns mörkröda protester och aktioner, faktiskt hade flera rekordår bakom sig i industrin och var det mest jämlika någonsin.
– Vi hade framtidstro. Det fanns jobb för alla och samhället skulle byggas gemensamt, med hjälp av solidaritet. Tar man bort sådant så vittrar samhället sönder. På 70–talet tyckte vi att den som höll i en skurhink var en hjälte. I dag är hon en ”loser”.
Även på musikens område var de ekonomiska skillnaderna små, berättar Coste Apetrea.
– Jag hörde en intervjuserie där reportern frågade artister som Abba, Ted Gärdestad och Björn Skifs hur mycket de tjänade. Abba– Benny svarade snällt att de kunde få som mest 4 500 kronor för en folkparksspelning 1974. De hade fler musiker med sig på scenen än vi, och så skulle ju managern Stikkan Andersson ha sina 15 procent. I praktiken tjänade Abbamedlemmarna bara ett par hundralappar mer per person än vi gjorde!
Enligt många var det punken som slutligen punkterade 70–talets musikrörelse och gjorde den passé. Coste Apetrea håller dock inte med om det.
– Det stämmer inte alls. När punken kom var vi proggare i 30–35–årsåldern. Punkarna var tonåringar. Det var ett generationsskifte. Men punkarna sögs genast upp i proggens maskineri och låg på samma skivbolag. Att de flesta punkband sjöng på svenska är till exempel en tydlig influens från proggrörelsen.
Vad tyckte du själv om punken då, när den kom?
– Ja du. Jag var så insnöad på min musik då så jag förstod ingenting. Jag spelade med Jukka Tolonen, en av världens främsta gitarrister, en välutbildad sådan. Och så kom punkarna och de lät för jävligt, tyckte jag.
Vad tänker du när du lyssnar på 70–talsprogg i dag?
– Mycket lät fantastiskt. Annat var i ärlighetens namn mest skramligt och amatörmässigt. Gitarristen Kenny Håkansson har sammanfattat det där ganska bra: ”På 70–talet räckte det med att en musiker i bandet var bra för att jag skulle gilla hela gruppen. I dag räcker det med att en musiker är dålig för att jag ska tycka att hela bandet är dåligt”. Det ligger väldigt mycket i det, skrattar Coste Apetrea.