3D-effekterna räddar B-skräckis

I den lilla amerikanska gruvstaden Harmony sker en massaker då någon, klädd i blå overall och syrgasmask, brutalt slaktar ett gäng ungdomar i samband med en Alla Hjärtans Dag-fest i gruvan. En av de överlevande, Tom, försvinner efter händelsen men kommer tillbaka till staden tio år senare och plötsligt sker ett antal mord igen. Tom blir huvudmisstänkt.

My Bloody Valentine är en slasherskräckis i den lägre divisionen. Lyckligtvis har teamet bakom insett detta och kanske medvetet gjort denna remake på 1981 års kultoriginal till en närmast parodisk historia med glimten i ögat. Någon större dramaturgi är nämligen inte att tala om. Filmen lånar många drag från Fredag den 13:e-serien, Terror på Elm Street-filmerna och Scream-trilogin men saknar alltigenom dessas finesser och stämningar. Skräckklichéerna haglar. Slutet är barnsligt enkelt, omotiverat, något förvirrande och motsäger åtskilliga andra detaljer. Realistiska luckor och inkonsekvenser upptar större delen av manuset och jag är nästan säker på att alla dessa drag införts medvetet. Eller i alla fall hoppas jag det.

För vad det handlar om är att uppleva denna b-skräckis i 3D. Hela vitsen med att se filmen på bio måste sägas vara detta format. Och ibland blir det riktigt häftigt även om rekvisitan och maskerna är lite väl Butterick's-plastiga. Men för dem som ser det charmiga i sprutande ketchupblod, avhuggna kroppsdelar och huvuden som klyvs itu med spadar är My Bloody Valentine rena mysstunden.
Gränsen mellan slasher och splatter är hårtunn och kanske just därför är filmen någorlunda dräglig i jämförelse med mycket annat skräp som görs i genren. Den humoristiska tonen räddar en historia som utan 3D-effekten nog skulle ha släppts direkt på dvd.

3D-effekterna räddar B-skräckis

My Bloody Valentine är en slasherskräckis i den lägre divisionen. Men denna remake är gjord med glimten i ögat, skriver Hanif Sabzevari.