Videon är inte längre tillgänglig
– Vi har försökt göra det så festligt som möjligt, säger regissören Katarina Ehnmark. Det är många gycklare i år och de är enormt duktiga på akrobatik, infall och allt möjligt.
– Vi har också många statister i år och de representerar folket genom tiderna.
Krönikespelet framfördes första gången 1986 i samband med Uppsalas 700-årsjubileum. Sedan dess har det blivit en populär tradition både för utländska turister och Uppsalabor i alla åldrar.
– Vi har mycket skolungdomar som kommer hit. Deras lärare skickar hit dem och de tycker att det är hemskt spännande. Från mellanstadiet, till exempel, får vi en massa teckningar som visar hur de har upplevt krönikespelet. Det blir en sorts recensioner.
Föreställningen skildrar Uppsalas historia från legenden om kung Frej och drottning Disa fram till nutid. Skådespelare, dansare, gycklare, musiker, ett stort antal statister och några hästar medverkar i samspel med musik och specialsydda dräkter.
– Spelet är ganska självgående efter alla dessa år, menar Ehnmark. Första samlingen för i år var för en vecka sedan och vi började med repetitioner i måndags. Man förväntar sig att det ska fungera, vilket det gör.
Ljussättning och pyroteknik är en viktig del av krönikespelet.
– När vi ska illustrera branden från 1702 använder vi pyroteknik på olika sätt. I år blir det än mer effektfullt kan jag säga. Vi hoppas att det ska bli så praktfullt och spännande som möjligt.
När vi träffas ett par dagar före premiären pågår förberedelserna för fullt. En läktare har kommit på plats utanför Domkyrkan, strålkastare håller på att monteras upp, skådespelare utklädda till grisar repeterar en scen och dansare gör uppvärmningsövningar.
Katarina Ehnmark hälsar glatt på sina kollegor och pratar entusiastiskt om de kommande föreställningarna. Hon har varit en av eldsjälarna bakom krönikespelet sedan start.
– Vi var några stycken som tyckte att man borde göra ett krönikespel om Uppsala, berättar hon. Rom hade ett vid Forum Romanum och då måste ju Uppsala ha ett också.
– Vi har lagt till en och annan scen sedan starten, och broderat ut det hela, men i stort sett är det samma händelser som skildras.
En av de scener som har tillkommit är den så kallade Linnéscenen.
– Den handlar om att beskriva blomsteruret som han konstruerade. Det kommer gycklare utklädda till blommor indansande, och sluter och öppnar sig. Vi har också en massa små dansare utklädda till vildbin, och de suger honung ur de här blommorna. När dansen är slut kommer Linné och hans lärjungar och pratar om hur dessa bin är. En lärjunge ska fånga ett bi och det går åt fanders, för biet sticker lärjungen, varpå lärjungen skriker och flyr in i kyrkan och så är den scenen slut.
Hennes egen favoritscen är den som skildrar kröningen av kung Erik XIV år 1561.
– Den har mycket folk, fanor, fackeldans och vackra dräkter. Den är mycket praktfull!
– Det är så stark entusiasm i det här spelet. Alla anstränger sig för att göra sitt bästa och det gör att resultatet blir så häftigt. Det är vitalitet och energi i det här spelet!