Att kliva in i Ungdomens hus känns ungefär som att besöka ett stort vardagsrum. Låga, mjuka möbler står utmed kanterna och på väggarna hänger luggslitna affischer som berättar en viktig del av husets historia, nämligen den om konserterna.
Här har De lyckliga kompisarna spelat, liksom Just D och The Cardigans strax efter att Emmerdale-plattan hade släppts. Flera av evenemangen ägde rum innan dagens besökare föddes.
För många kan det också kännas självklart att Ungdomens Hus finns där. De som var med för 25 år sedan kan dock berätta om en hård kamp som slutligen ledde fram till att de unga Uppsalaborna äntligen fick sitt hus.
- Jag gick i gymnasiet i mitten av 1980-talet och då saknades det ett ställe för oss som var för unga för att komma in på studentnationerna men för gamla för fritidsgårdarna, berättar Henrik Brändén, i dag 46 år och en av dem som ingick i aktionsgruppen för Ungdomens hus.
Tillsammans med sina vänner delade han ut flygblad, höll torgmöten och uppvaktade politiker. Inledningsvis var det bara kommunisterna som gav dem sitt stöd men efter ett tag lyckades aktionsgruppen få övriga partier att svänga och ge sitt stöd till ett Ungdomens Hus.
Den 6 september 1986 kunde slutligen Ungdomens Hus invigas i hörnet Skolgatan - Svartbäcksgatan, i lokaler som tidigare tillhörde Konstfrämjandet. En bärande vägg hade slagits ut och ersatts med en stålpelare för att kunna skapa en större konsertlokal. Uppåt 400 unga deltog i invigningen.
- När jag går in i de här lokalerna nu, 25 år senare, så slås jag av att nästan allting ser likadant ut. Den enda viktiga skillnaden är att på den tiden fick man skära sig fram genom en kompakt vägg av rök. Ungdomens Hus var redan från början ett drogfritt ställe, men cigarretter räknades inte dit, berättar Henrik Brändén.
Magnus Haag hängde på "Huset" under nästan hela 1990-talet, både som besökare och musiker i ett band med det passande namnet Haru en cigg. Även han minns helt rökfyllda lokaler.
- Kläderna luktade illa, prylarna luktade illa, allt luktade illa. I slutet av 90-talet fick vi ett rökrum och först därefter kom ett rökförbud i hela huset. Nu kan man knappt förstå hur det var, säger han.
I början av 90-talet orsakade Ungdomens hus stora rubriker i UNT. Bråk blossade upp mellan skinnskallar och invandrare med knivskärningar och skadegörelse som följd. När skinnskallarnas närvaro i huset ifrågasattes hänvisade arrangörerna till att det råder yttrandefrihet i Sverige och att alla var välkomna i huset, även rasister.
I dag vill Henrik Brändén nyansera bilden en aning:
- Visst hade vi skinnskallar på Ungdomens hus. Det värsta med det var att människor med invandrarbakgrund inte vågade gå in här. Det bästa med det var att Uppsala nog fick Sveriges lugnaste "skins" till slut. Några av dem satte till och med upp klistermärken mot rasism. En gång kom det en buss med skinnskallar från Värmland hit och spöade upp Uppsalaskinsen eftersom de ansågs vara för "mesiga".
Sedan dess har mycket förändrats. Magnus Haag betonar att Ungdomens Hus anstränger sig mer än någonsin för att vara ett hus där så många som möjligt är välkomna.
- Huset ska vara öppet för alla, men jag tror att det är väldigt svårt att verka här i dag om man är extrem rasist, konstaterar han.
Marika Wittmar besökte huset för första gången i somras och många av hennes fördomar kom snabbt på skam.
- Jag vågade inte komma hit eftersom jag trodde att det bara var vissa gäng som var välkomna här. Sedan började jag och mitt band repa i huset och då upptäckte jag att det var öppet för alla möjliga ungdomar, berättar hon.
I dag är Marika Wittmar ansvarig för konstrummet på Ungdomens Hus och hon har själv bland annat till uppgift att locka dit fler än dem som bara är intresserade av musik.
- Vi anordnar workshops och aktiviteter för konstintresserade. Här finns inga lärare som säger åt dig vad du ska göra utan du får själv göra det du känner för, säger hon.
När Henrik Brändén summerar Ungdomens Hus första 25 år så återkommer han också till det, att det hela tiden har varit ett hus där ungdomar kan få utlopp för sin kreativitet, på egna villkor.
- Det är fantastiskt att åtta generationer har passerat förbi här och att verksamheten har överlevt. Ännu mer fantastiskt är det att det fortfarande är ungdomarna själva som styr, att sådana som jag inte har stannat kvar och förvandlat det till en gubbig musikpub och att det inte finns kommunanställda här som säger åt ungdomarna vad de ska göra.