2007 var ett variationens år

Ta Annika Norlins Säkert! som med humor och bedrägligt enkelt vardagsspråk gör en koncentrerad och träffsäker generations- och samtidsanalys. Det är popmusik med livsnödvändigt allvar, antingen Annika Norlin formar utanförskapsbetraktelser som låter som om de uppstår i stunden, eller mosar allt motstånd i någon skoningslöst perfekt poplåt.

Jämfört med hennes förra skiva, på engelska som Hello Saferide, är Säkert! mer angelägen, både för att hon bytt språk och för att musiken känns mindre pastischartad. Och då stod ändå Hello Saferide för ett av förra årets bästa album.
Eller ta Animal Collectives pulserande, sprittande, galna experimentrock. Duon Avey Tare och Panda Bear verkar ofta vara helt ute och cykla, men de lyckas ändå alltid ro alla sina påhitt i land. I ena sekunden genomsyras musiken av ett eko från Beach Boys, i nästa gör de hip hop som inte alls låter som hip hop. Strawberry jam är trekvart musik på helspänn, på ett plan skör, på ett annat spastisk och hela tiden både med ett hypnotiskt driv och klanger som strävar mot rymden. Partymusik för oss som inte gillar partymusik.

Ljiljana Buttlers andra skiva med Mostar Sevdah Reunion gavs ut redan för två år sedan i de tidigare jugoslaviska länderna, och anledningarna till att Sverige fått vänta tills nu är definitivt inte musikaliska. Ljiljana Buttler är en magnifik sångerska, med en röst lika len som kraftfull som fullkomligt skåpar ut legenden Saban Bajramovic i en duett. Bara en sådan sak. Musikaliskt finns få likheter mellan blues och den folkmusik som Mostar Sevdah Reunion spelar, känslan är ändå densamma.
Om Mostar Sevdah Reunion står för tradition så står Einstürzende Neubauten för... en annan tradition. Det känns fel att kalla ett inflytelserikt band med ett kvarts sekel på nacken för avantgardister och förnyare, men den musik som de medelålders tyska ljudarkitekterna numera åstadkommer har inte många likheter med något annat. Ändå är de lika mycket traditionsbärare som Buttler.

Genom att spela på skrot har de skapat en del av de senaste 25 årens både vackraste och mest olyssningsbara musik. Etiketten industrirock är egentligen helt fel eftersom det finns ytterst lite mekaniskt i deras musik. På Alles wieder offen fortsätter de göra musik på kollisionskurs mellan organisk värme och syntetisk kyla, mellan rockmusik och något bortom rockmusik. Blixa Bargelds mörka mässande i kontrast till de spetsiga stålklangerna gör Alles wieder offen till ett av bandets starkaste album och ett av 2007 års självklart bästa.
Episk av ett helt annat slag är Christian Kjellvander. Hans tredje skiva är storslagen och närmast monumental till sitt uttryck, men ändå lättillgänglig som vilken tuggummipop som helst. Hos Christian Kjellvander får man värme och närhet, och det är ingen tvekan om att han är i världsklass.

Strax utanför listan hamnar White Stripes, Patrick Wolf och flera svenska skivor: Kjellvanderbrodern Gustafs The Fine Arts Showcase med sitt stökiga hyllningsalbum till lo fi-bandet Rough Bunnies, Loney, Dears drömska vemodspop och Concretessångerskan Victoria Bergsmans lågmälda soloskiva under namnet Taken By Trees.

2007 var ett variationens år

Jag försöker hitta en gemensam nämnare mellan de album som toppar 2007. Det jag framför allt kommer fram till är att de fem skivorna representerar helt olika saker av vad som kan göra musik så viktig, skriver Mårten Markne.