2007 var en sorglig historia

Jag är en filmknarkare. Jag älskar den kemiska urladdningen i kroppen som uppstår när man exponeras för riktigt bra film, vare sig det är lyckorusigt uppåttjack eller melankoliskt nedåttjack. Känslan kan dröja sig kvar i kroppen i flera dagar efteråt, och det finns ingen baksmälla - annat än hål i tänderna av biogodiset och lätta hörselskador efter senaste Bournefilmen.

Filmåret 2007 har varit en sorglig historia, med massnedläggning av biografer, monopolisering och en skriande brist på filmpolitik från den nya regeringen. Men biotripparna har inte uteblivit för det - snarare har de ökat i styrka eftersom tiden känns utmätt. För hur länge till kommer det finnas möjlighet att se riktigt bra film på bio? Ingen vet.
Bioknark i sin mest renodlade form stod musikalen Hairspray för. I sann postmodernistisk anda hade John Waters indieklassiker från 1988 först omvandlats till Broadway-musikal innan den filmades i stor stil med John Travolta som rejält tilltagen hemmafru i 60-talets Baltimore. Höga frisyrer, synkroniserad dans och fiffiga biroller (som Allison Janney från Vita huset som moralpanisk tonårsmamma) skapade en energiinjektion som fortfarande kan få mig att börja le på bussen. Samtidigt lyckas den diskutera både rasism och fördomar kring fetma, och skapa en stjärna av nykomlingen Nikki Blonsky.

Årets gråtfest var Vänner för livet, filmen om två gamla skolkamrater som återses i medelåldern när livet har tagit ut sin rätt. Den ene försmäktar långsamt i en tryckkokare av familjekrav och vuxenansvar, den andre har släppt taget om allt efter att ha förlorat sin familj i en brinnande skyskrapa den 11 september 2001. Nipprige Adam Sandler blir mänsklig i samspelet med mästerlige Don Cheadle, i en film som är både varmt humoristisk och bottenlöst sorglig.
Kärleksknarkaren har inte heller gått lottlös under bioåret 2007. Sällan har en städad balscen innehållit så mycket sexuell spänning som när Anne Hathaway och James McAvoy spände ögonen i varandra i En ung Jane Austen. Det kunde ha blivit en tunn kostymsoppa till film, men tack vare den starka laddningen mellan Jane Austen och hennes förlorade kärlek låg endorfindimman tjock i biosalongen. Då kändes kritiken om historieförfalskning väldigt småaktig - författaren själv måste ju ha varit mer intresserad av att beröra än att redovisa.
Den svenska filmen har haft ännu ett år med många men ganska svala filmer - svenska regissörer är alldeles för ängsliga när det gäller att utnyttja filmmediets potential att verkligen skaka om människor. Oftast blir det alldeles för försiktigt och avmätt.

Därför är det talade att det krävdes en dansk regissör för att göra årets bästa svenska film. Hella Joofs blandning av Amélie-magi och hjärtskärande tonårsolycka i filmatiseringen av Emma Hambergs Linas kvällsbok träffar rakt i magen på alla som någon gång varit unga, sexuellt oerfarna och livrädda för att sticka ut.
Men årets knockoutpiller måste ändå vara Michael Moores Sicko. Vem kunde ana att en dokumentär om den amerikanska sjukvården kunde vara så spännande, filosofisk - och sorgsen? Moore har skruvat ner sin vanligtvis öronbedövande volym och gjort USA:s vårdhaveri till en fråga om moral och människosyn. Förhoppningsvis sitter ruset i ända till höstens presidentval.

2007 var en sorglig historia

Filmåret 2007 har varit en sorglig historia, med massnedläggning av biografer, monopolisering och en skriande brist på filmpolitik från den nya regeringen. Men biotripparna har inte uteblivit för det - snarare har de ökat i styrka eftersom tiden känns utmätt, skriver Karin Svensson.