2007 ett kulturår att minnas
Kulturåret 2007 har inneburit många rika upplevelser från hela kulturfältet, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Uppsalas nya musikhus har blivit en succé.
Foto: Pelle Johansson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ur ett lokalt perspektiv är Uppsala Konsert & Kongress det allra viktigaste som hänt under 2007. Men den nye teaterchefen Linus Tunström har också satt sina tydliga spår i kulturlivet. Han började onekligen med en rivstart när man satte upp Wedekinds Franziska som inledningspjäs. Men nästa föreställning, Bingo, var onekligen också något att bita i för en stadsteaterpublik. Det var först med Ibsens Ett dockhem som repertoar och spelstil antog mera traditionella former.Samma pjäs ges också på Dramaten i Stockholm. Det är en märklig upplevelse att se de båda uppsättningarna efter varandra och kunna iaktta hur olika regissörer kan gå tillväga med en och samma pjäs.
Den riktigt stora föreställningen i Mälarregionen denna höst har annars varit Thommy Berggrens instudering av Ibsens Vildanden på Stockholms stadsteater. Den är inte minst en pjäs för den som vill att teater skall vara ett forum för de stora livsfrågorna. Det är en lysande ensemble på scenen i Berggrens ödmjuka och försonliga texttolkning. Med Josefin Ljungman i rollen som den unga flickan Hedvig känns pjäsen med sitt livslögnstema som alldeles nyskriven. Och dess ärende blir i högsta grad dagsaktuellt: vad är sanning och vad är värdefullt i våra liv.
En teater som ägnar en stor del av sin repertoar åt sådana frågor är Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Kanske är det därför som där uppstår en sådan förtroendefull atmosfär i mötet mellan scenen och publiken, vars motsvarighet väl knappast finns någon annanstans i hela Teatersverige. En riktig höjdpunkt under spelåret var Staffan Westerbergs Oväder på Brunnsgatan, en festkväll med trollkonstnären och suveränen Westerberg i sitt esse.
Från böckernas värld kommer vi att minnas 2007 som den ymniga Linnéutgivningens år. Men också året då självklara kandidater till Augustpriset, som Agneta Pleijel och Theodor Kallifatides eller bland fackböckerna författare som Carina Burman, Monica Lauritzen och Kristoffer Leandoer hade ställts åt sidan. Theodor Kallifatides fick i stället Siripriset, när Bokens dag förflyttat årets upplaga till Musikens hus. Värt att notera på tal om litteraturen är också att Eva Bonnier med detta års utgång lämnar chefskapet för Albert Bonniers Förlag. Hon kommer dock att som förläggare fortsätta med sina egna författare. En av dem är Elsie Johansson. Eva Bonnier har alltsedan sitt tillträde 1992 hållit kvalitetsfanan högt på förlaget. Denna tilltro till bokens egenvärde har börjat naggas i kanten på andra håll under senare år. Det kan därför inte nog betonas vilken viktig roll Eva Bonnier spelat för att hålla intresset uppe för den goda läsningen. Medan åtskilligt annat i samhället trivialiserats och förytligats.
Min egen största personliga upplevelse under kulturåret 2007 var nog vid sidan av Konstbiennalen i Venedig och Documenta i Kassel den väldiga Bokmässan i oktober i Frankfurt. Kanske måste man ta Göteborg åtta gånger för att nå upp till motsvarande storlek. Samtidigt är den tyska litteraturen på väg att hitta tillbaka till läsarna. Det finns en ny generation författare som när återföreningen nu är mer eller mindre självklar funnit vägen till en berättarkraft av sällan skådat slag. Julia Franck, Judith Kuckart, Daniel Kehlmann, Zoe Jenny och Juli Zeh är några exempel. Uppsala, som är en intellektuell stad med internationella förgreningar, borde vara särskilt mottagligt för impulser därifrån. För att sedan gå i spetsen för det motstånd som är nödvändigt mot den infantilisering av kulturlivet som är ett av de största framtidshoten.