17 timmar i en lögn
KRÖNIKA. Jag måste åka till Helsingfors på begravning. Det är min mormor som ska jordfästas, det är lite sorgligt, men egentligen inte så dramatiskt eftersom hon har varit sjuk länge och jag i princip inte har träffat henne de senaste 15 åren.
Fredagskrönikör Sebastian Johans
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ett märkligt val. Jag kommer från skärgården och är helt oförmögen att få ut någonting gott av de stora kryssningsbåtarna. En färja är en linjebuss, ingenting annat. En stor och otäck linjebuss som man måste dela med hundratals berusade konferenskryssare och ännu fullare privatresenärer. Och i det här fallet dessutom också en grupp ryska trapetsakrobater och en liten entusiastisk publik som initierat svär över volterna.
Jag vet att alla öser förakt över Finlandsfärjorna, eller Sverigebåtarna, beroende på var man befinner sig. Ändå är de fulla av folk, alltid, hela tiden. Den skäggige mannen som kastratsjunger I just called to say I love you i karaoken måste vara klonad, för han är alltid ombord.
Många ler lite avvärjande när ämnet kommer på tal och försvarar sitt kryssande som ett diffust ironiskt statement. För mig är det inget alternativ. När det gäller färjor är jag oförmögen till ironi, ja inte ens förakt är möjligt att uppbåda. De är bara ett svärtat faktum som river upp bottenslam och får mig att känna mig fångad på en plats där jag inte vill vara.
Allt detta vet jag, men jag försöker ändå.
Jag tror att det handlar om mormor, kanske om skuld. När äldre människor dör finns det alltid mängder av utebliven aktivitet att ångra. Jag söker förmodligen någon slags katharsis, en rening, och på något vis lyckas jag lura mig själv att detta kan uppnås om jag långsamt glider in till begravning. Att det blir värdigare att lugnt komma flytande för att säga adjö till en människa jag borde ha uppmärksammat mer när hon var i livet. Jag utsätter mig, steglar mig en smula.
Jag tror aldrig att jag har haft så fel.
Och när insikten kommer har vi redan kastat loss. Jag försöker andas långsamt. Strategin blir att gömma sig på hytten. Men min hytt, båtens billigaste, är ungefär två kvadrat stor och under bildäck. Efter en stund inser jag att 20 timmar av cellskräck inte kan vara det bästa alternativet och börjar istället röra mig runt båten som ett oroligt djur.
För att mota bort känslan av att vara en galen hamster i en väldigt liten bur försöker jag tänka på alla pengar jag sparar. Det är också en förbannad lögn. De få 100-lapper jag har sparat på att skippa flyget går snabbt åt när jag hetsäter en hummer i ren desperation. Jag trycker i mig en pocherad röding också. Det uppklädda paret i bordet bredvid håller fortfarande på med sin förrätt på rökta räkor när jag är klar.
Ibland kan man höra hur tiden börjar gå långsammare.
Jag sätter mig i en nästan tom bar och försöker försjunka i en pocket. Mitt bord står lite avsides, alldeles bredvid en vit flygel. Det tar inte länge innan en man med fluga kravlar sig upp på det vulgära instrumentet. Av etikettsskäl kan jag inte bara resa mig och gå. Ett par låtar måste jag lyssna på. Tur att det bara är ett piano, det kan inte bli så illa, hinner jag tänka innan han knäpper igång ett förinspelat synthkomp som ska föreställa storband och river av Somewhere over the rainbow. Som en extra bonus sjunger han utan att blinka, vilket gör mig illa till mods.
Jag ville passera Styx i maklig takt. Och på något vis hade jag föreställt mig en värdig färjkarl, inte 800 dyngraka Charon som antingen skriker ilsket eller ler oförklarligt stort. Det är lika illa, vilket som. Det är inte Bottenviken som är Styx, det är landgången. Så snart vi har lagt ut är vi framme i Hades. Och i helvetet tror jag ändå inte att jag hittar min mormor.