Yung Lean är pionjär inom drömsk trap, men förblir facklös. Han svävar fritt. I uttrycket finns rymd; världar utan förbindelser, eller korta formuleringar. Strukturerna vidhålls, men formen begränsar aldrig – musiken är ständig överraskning. Jonathan Leandoer Håstad, som han egentligen heter, har slagit globalt – exempelvis uppträdde han under Charli XCXs "Brat tour", och framförde superhiten "360" – men förblir en doldis. Hans banaliteter, såsom svengelska, och medvetet falsk autotune, förhöjer helheten – likt pinanden i drömmen; påminnelser om alltings krackelerande, och behovet av att acceptera just det – men avskräcker likväl medelklassen.
Men, jag ska inte kvasi-alternativt revoltera min borgerlighet här – det gör jag helst privat. Vi riktar därför ilskan mot eliten, och fokuserar på Jonathans motvikt i ett annars slätstruket musiketablissemang, som mest andas produktformering. Beyonces "Cowboy Carter" hade exempelvis 72 medproducenter, utan att varken bli unikt eller fantastiskt. Mitt favoritband, The 1975, följer samma tragik. Även nästa album produceras av Jack Antonoff – producenten som uppnår ”konstnärlig verkshöjd” genom att göra allt likadant. Musiken svämmar numera över av likartade finkalibreringar – allt genomgår storbolags köttkvarnar, där fåtalet individer sammpressar till lättsmält föda, medans algoritmer multiplicerar själlösheten. Nålsögat är minimalt – de odefinierbara som vägrar inkorporeras, likt Yung Lean, blir få.
Detta är inte objektiv kvalitet, utan kapitalismens utslätande, och formerande, för maximalt konsumenttilltal – likväl dör mångfalden. Visst låter somliga annorlunda, men reaktivitet är inte integritet – inget är lika pinsamt som blasé maskerat som autentiskt; motsättningar av sådant är också kapitalistiska (tänk på det, Dina Ögon-Sverige). Självfallet kan uttryck med beprövad kostym bära – originalitet är inte allt. Men värdet finns i det bakomliggande, aldrig hos formen i sig. I popkulturens tidevarv är det inte så. Mänskligt uttryck förminskas till igenkänningsbara ramar, tillrättalagda efter ideal utifrån samtida överenskommelser – bra bas, svängig takt, vilken röst! Wow!
Problematiskt nog, står konst högre än så, högre än strikt jordighet – för om en människa är allt, måste även konsten få vara patetisk, diffus, eller usel, så länge summan är större än delarna. Konst är inte schysst ID, som Antonoff och co verkar tro – det är vad som sköljer över en, vad som ligger bakom, som spelar roll. Dit når vi sällan, eftersom det mesta tvingas ta samma väg. Därför blir man sakral när man ser Yung Lean, för trots att han varierar – som sämst är han hissmusik för drogliberaler – förblir han ofta dynamisk och spretig, som livet själv. Det spelar roll.
Veckan efter konserten läste jag den allierade Elis Monteverde Burraus "Karismasamhället" (boken recenserades i UNT med citatet ”har inte känt mig så utanför sedan gymnasiet”). Hans uttryck är också oförenligt med massmedia och medelklass – att läsa Elis kräver prejudikatets frånvaro, men däri ligger också värdet. Efter initial panik över mitt eget oförstånd, fylldes jag så småningom av en lågaffektiv berördhet – samt förundran: även Elis upprätthåller mångfald i en avtrollad värld. Sådant kräver mod.