Malmöpolisen anmälde honom för hets mot folkgrupp och en polis säger: “Vi anser att det skulle vara bra med en rättssak för vi förstår ju att det här väcker anstöt. Samtidigt har vi en stark yttrandefrihet.” Magdalena Andersson har verkat mer entydig: “I Sverige får man uttrycka sina åsikter, smakliga såväl som osmakliga, det är en del av vår demokrati. Oavsett vad man tycker får man aldrig ta till våld. Det kommer vi aldrig att acceptera.”
De juridiska experterna är splittrade.
Själv har jag alltid tänkt att yttrandefriheten finns till för att utmana makten, inte för att håna övertygelser hos dem som redan är i underläge. Och det finns juridiska gränser för yttrandefriheten. “Vars och ens privatliv, heder och hemfrid är tryggade” heter det i finsk grundlag, inte heller får man ropa “Elden är lös!” I en biosalong.
Jag frågar mig också om koranbränning inför ögonen på muslimer ens är ett yttrande? Det är ju en handling och borde – tycker jag – därmed snarare uppfattas som ett regelrätt trakasseri, rentav ett grövre sådant än till exempel när en man skickar oönskade dickpics till en kvinna. Framför allt är det underligt att koranbränningar ska tillåtas i en tid då man annars är så noga med att göra rättssak av kränkningar och hävdar att den människa som uppfattar sig som kränkt är kränkt och inte ska behöva lägga fram närmare bevis. Det är uppenbart att muslimer är utestängda från rätten att känna sig kränkta.
Bakgrunden är vad man skulle kunna kalla en fundamentalistisk sekularism. Man vill inte nöja sig med den sekularism som accepterar en mångfald religiösa uppfattningar som likvärdiga, man vill inte veta av religion – eller något icke-rationellt – alls. Vi är många som minns de tolv satiriska Mohammedteckningar som kopplade islam till terrorism och kvinnoförtryck och som vid publiceringen i den danska tidningen Jyllandsposten 2005 utlöste våldsamma protester i stora delar av den islamska världen. I Danmark finns det idag en politisk majoritet för att Muhammedteckningarna skall visas i danska skolor. Märk väl: inte att lärarna kan visa dem, utan att de måste visa dem. Lärarna är emot – inte minst de lärare som har muslimska elever i sina klasser – och har undrat om det inte skulle räcka att berätta om dem. På den propån har svaret från politiskt håll varit att det vore som att tala om Mozart utan att spela hans musik. Det svaret faller på sin egen orimlighet – ingen har påstått att teckningarna har något större konstnärligt värde – men det är ytterligare ett bevis på den sekulära fundamentalismen: nu ska yttrandefriheten göras till tvång.
Engelskan har ordet civility som betyder hövlighet. Det kommer från latinets cives, medborgare, och det är särskilt vanligt i USA som uttryck för det slags hyfs och hänsyn som medborgare i ett mångkulturellt, värderingsmässigt brokigt samhälle kan och bör visa varandra. Också här i Norden behöver vi civility, vi behöver kunna respektera att det finns sådant som andra människor finner heligt.
Merete Mazzarella är författare och litteraturvetare, och bosatt i Helsingfors. Hon promoverades till hedersdoktor i medicin vid Uppsala universitet 2007.