När man vaknar till en morgon då USA:s president är Donald Trump, är det bäst att avstå från att kolla flödet på Fejjan.
Man vet redan vem som kommer gråta offentligt, vem som är mest indignerad, vem som formulerar helvetestragedin bäst. Det är de starka känslorna, det mest chockerande innehållet, som får världen att spinna på internet i ”The Age of Social Media” enligt forskare, och som Andrew Marantz förklarar i The New Yorker (4/11) så är denna tidsålder en förutsättning för Trumps seger. Den blonde bluffen hade velat kampanja redan för trettio år sedan, men då var medierna, i ”The Age of Mass Media”, kontrollerade av ett mindre antal professionella och hans osanningar och ohederligheter hade ingen kanal för att få fäste. I Trumps tidigare figurerande inom presidentpolitiken, menar Marantz, fanns det självklara grindvakter för den sortens utsagor han nu vunnit sin framgång på, men i sociala medier-tidsåldern blev de gränserna upplösta. Och medan traditionell media hade fungerat som en mur mot osanningar, så tenderade de sociala medierna därtill att förstärka dem.
Alltså: bismak i munnen av att vara deltagare i det virala kaoset.
År 2009 startade Trump sitt framgångsrika Twitter-konto, som har 5,5 miljoner följare och som han kommenterat så här: “I have this thing called Twitter and Facebook, which is amazing, actually — it’s like owning the New York Times, without the losses.” Den blonde rasisten och kvinnohataren har sedan dess varit viralt och chockerande innehåll personifierat, och vad han än tycks säga så vinner han. Det är känslorna han vill åt, och det är känslorna han väcker.
”Dethärhänderinte. Dethärhänderinte. Dethärhänderförheleveteinte.”
”TOTALT JÄVLA MÖRKER.”
”Donald Trump!?!?!??!?!?!?!?”
”RIP dear world.”
För varje gång jag går in på Fejjan måste jag värja mig för dessa starka känslor. Och jag tänker, att i bästa fall ser Donald Trump ut som en kopia av en skräck-Emoji-symbol, en sådan man kryddar sina texter med för att väcka känslor.
Men varför vill vi känna så mycket och uppröras? Medieprofessorn Emily Bell menar i The Guardian (6/12 -15) att vi helt enkelt hellre vill bli underhållna än informerade, och att vårt beteende när vi länkar, delar och gillar gynnar känsla och åsikt över fakta och fördjupning. Så vad, kan man fråga sig, är mer negativt eller positivt eggande än när det otänkbara händer, att Donald Trump, av sig själv utnämnd som “the Ernest Hemingway of 140 characters”, blir president i USA?
Som en enda, lång snedtändning.
Min förhoppning är att våra barn, som fäller intelligenta uttalanden som ”Men lägg inte upp det där på Facebook, mamma”, kommer att vara verkligt rustade till att vända den riktning som västvärlden nu förbehållslöst och blint har kastat sig in i. Men de kommer att ha fått fullt med skit att städa upp till dess, för det är de som får hacka i sig vår emotionella baksmälla.
Är det som Ernst Jünger skrev i ”Stålstormen” 1920, om upptakten till första världskriget?
”Uppvuxna i en tidsålder präglad av trygghet kände vi alla en längtan efter det ovanliga, efter den stora faran. Kriget hade fyllt oss som ett rus. I ett regn av blommor hade vi dragit ut, i en drucken stämning av rosor och blod.”
Det paradoxala är att Trump enligt språkforskare visat upp överlägset mest femininitet i sin framtoning (Politico Magazine, 25/10). Förhoppningsvis sänder det en signal om vad världen – innerst inne – längtar efter.
Smiley.