Bara fem år skiljer Birger Sjöberg, född 1885, och Evert Taube. Det glömmer man lätt, eftersom Sjöbergs tid i rampljuset blev så kort – knappt sju år – och ligger så långt tillbaka i tiden, medan Taube var verksam ända in på 1970-talet. (Jag hann själv uppleva honom en sommarkväll på Gröna Lund, dit jag som liten pojke fick följa med min far när han vikarierade i Ulf Björlins orkester. Jag anvisades en plats alldeles nedanför scenen bredvid Everts hustru Astri och en handfull hedersgäster.)
”Fridas bok” blev en enorm framgång för den 37-årige debutanten och beredde vägen för en landsomfattande turné året därpå med idel utsålda hus. I Uppsala hölls konserten på Norrlands nation 10 april 1923. Det var den våren som Taube hörde Sjöberg i Stockholm. I en intervju många år senare erinrade han sig tillfället: ”Birger Sjöberg var en stor upplevelse för mig. Han var en mycket märkvärdig sångare [---] hans olika gestalter framträdde för mig alldeles tydligt genom hans antydningar, deras sätt att vara också, med en liten rörelse som han gjorde, där han svettades i sin frack.” Eftersom det inte finns någon ljudinspelning med Sjöberg, är varje ögonvittnesskildring av hans scenframträdanden av intresse. Och om vittnet heter Evert Taube, fäster man förstås särskild vikt vid iakttagelserna.
De 28 visorna i ”Fridas bok” kan vid första anblicken framstå som söta men föråldrade dikter om en idyllisk men ack så sömnig svensk småstad. Vid närmare läsning upptäcker man dock gradvis hur skickligt, medvetet och konsekvent Sjöberg balanserar på den fina gränsen mellan parodi och pekoral med en sublim humor, nära besläktad med den man ser i Grönköpings Veckoblad. Till sina Frida-dikter har Sjöberg fogat egensinniga, ofta sofistikerat snirkliga, melodier, kongenialt harmoniserade. För nedtecknandet av musiken svarade organisten Hjalmar Johansson, senare händelsevis också lärare till en av våra främsta pianister, Hans Pålsson.
1924 kom romanen ”Kvartetten som sprängdes”, en om möjligt ännu större succé för Sjöberg. Och så, 1926, den expressionistiska diktsamlingen ”Kriser och kransar” som chockade litteratursverige. ”Grundligt överskattad”, ”ganska nära dårdikten” och ”trasigt, slarvigt, krystat, obegripligt” var några av omdömena från kritiker som Bo Bergman, Sten Selander och Artur Lundkvist. Att boken senare skulle hyllas som ett portalverk inom den modernistiska lyriken visste ju inte den omvittnat hyperkänslige författaren, som tog ytterst illa vid sig och började avskärma sig från omvärlden.
Birger Sjöberg avled Valborgsmässoaftonen 1929 på Stadshotellet i Växjö i dubbelsidig lunginflammation, ännu inte fyllda 44. Evert Taube hade då sina bästa år framför sig, mer än fyra aktiva decennier. När han såg tillbaka på sitt möte med Sjöberg var det med en känsla av samförstånd och ömsesidig respekt: ”I mellanakten gick jag ner och omfamnade honom i artistrummet, vi var djupt rörda bägge två [---] Vi svettades och grät tillsammans i det där kokheta rummet, han var förkyld och hade varmt te och pastiller och var fullkomligt översiggiven. Tårarna bröt fram och där stod vi.”
Mats Bergström bor i Tuna utanför Alunda och är professionell gitarrist. På sin hemsida har han en blogg, där han bland annat kommenterar händelser i kulturlivet.