Om någon någonsin tvivlade på att den svenska urbana medelklassen kommer att möta undergången med händerna djupt nerkörda i en bröddeg, så kan denna person sluta tvivla nu. Coronakrisen har haft en allt annat än sund inverkan på min konsumtion av sociala medier, och i mina flöden ägnar sig folk åt att (utöver diskussioner om smittspridning) dels visa foton på sig själva från förr, dels baka bröd.
Själv föll jag redan dag fem av arbete i hemmet till föga för lockropen från bekanta, om att de skänkte bort surdeg till behövande. Jag traskade bort till en branschkollega som bor i närheten av oss. Tittade ner i kassen som väntade på mig utanför dörren. Där låg en liten burk surdeg. Och en chokladkaka?
”Det är svåra tider, ta den du”, nickade han då jag, en smula rörd, ringde på.
”Jag tar morgonpromenader nu, för att hålla humöret uppe,” sa jag.
”Jag har inga uppdrag längre”, sa han, som är 65+ och idkar social distansiering.
Vi hade så mycket att prata om, han i farstun och jag två meter bort, som om vi aldrig hade sett en människa förr. Till sist bröt jag upp.
”Tack för surdegen. Och chokladkakan. Vi måste ses och prata vidare när det här är över.”
”Ja! Det måste vi”, sa han, med det slags entusiasm som bara kommer ur isolering. Vi har aldrig umgåtts privat förr, men när jag kom hem till min man sa jag att vi absolut måste bjuda det där trevliga paret på middag sedan, i sommar eller så.
När det är över. Då! Då ska det ställas till med fest och alla ska äntligen få träffas. Vi längtar alla till den dag då det här är över.
Det är bara det att det inte kommer att gå över. För oavsett om politikerna prioriterar att stoppa smittan eller att rädda ekonomin, så finns en överhängande risk att världen inte kommer att bli sig lik igen.
Diskussionerna om coronakrisen går inte längs de vanliga skiljelinjerna. Precis som vänster och höger inte räckte till som politisk matris när migrationsfrågan exploderade i svensk debatt, är inte heller de nyare begreppen GAL och TAN tillfyllest när det gäller pandemin.
I dag ropar utpräglade liberaler på ett mer auktoritärt ledarskap, och övertygade konservativa efterfrågar snabba och drastiska åtgärder. De som förespråkar den radikala linjen, att totalt stänga ner samhället, följer ett moraliskt imperativ som gäller här och nu. Till vilket pris som helst måste vi rädda så många som möjligt från att dö – av just coronaviruset.
Samtidigt är det klokt att vara försiktig med att fokusera på enbart ett mål. Exempelvis måste flera delar av sjukvården fortsätta att fungera, för att inte öka dödligheten på andra områden. Anders Nordström, UD:s ambassadör för global hälsa, gjorde vid en pressträff nyligen en parallell till ebolakrisen. I Sierra Leone fokuserades ensidigt på att stoppa viruset, vilket ledde till 4000 döda i ebola, och 45 000 döda i mödra- och barnadödlighet – den senare siffran var tio gånger högre än vanligt.
Och vilka hälsoeffekter får vi av en ekonomisk depression? Går det ens att räkna på det? Politikerna har en smal spång att balansera på de närmaste månaderna.
Under tiden fortsätter surdegsbaken och diskussionerna om smittspridning. Vi är privilegierade som bor i ett rikt land när pandemin drar in. Men vi kommer att ha mycket att utvärdera i efterhand.