Att diskutera kultur med andra kan vara en lika stark upplevelse som själva romanen, filmen eller utställningen man diskuterar.
Under en föreställning på Uppsala stadsteater hade min man och jag en gång en märkvärdig upplevelse. När vi i pausen kom ut i foajen efter första aktens täta dialog började vi prata i munnen på varann, båda i den fasta övertygelsen om att vi hade samma bild av vad som utspelat sig. Men medan han var uppfylld av intrigen var jag fast i handlingens undertoner och förvånat insåg vi att vi hade helt olika uppfattning om vad vi just sett. Över ett glas paus-cava delade vi våra olika upplevelser, vände och vred på handlingen och dialogen, och när klockan ringde för andra akten var det med en ny känsla och en rikare bild vi klev in i salongen igen.
När Abdulrazak Gurnah hade fått Nobelpriset 2021 läste min bokcirkel hans roman ”Paradiset” från 1994. När det var dags att ses var diskussionen först lite trevande. Ingen hade någon stark åsikt utan alla var ganska ljumma i sin bedömning och vi var beredda att stanna vid det. Tills vi kom in på slutscenen: Vad var det som hände egentligen – och vad stod den för?
Plötsligt var alla engagerade för vi hade gjort helt olika tolkningar. I diskussionen som uppstod kring det tvetydiga slutet framstod nu romanen som långt mer intressant än vi först uppfattat den.
Vi måste helt enkelt prata om pausen. Uppehållet, tystnaden, distansen, eftertänksamheten. Pausen som ger perspektiv, för den är viktig.
Att få stöta och blöta kultur med andra kan vara en nästan lika stark upplevelse som själva romanen, filmen eller utställningen man diskuterar. Vi har väl alla upplevt känslan av att se sista avsnittet i en tv-serie eller slå ihop en bok och direkt vilja ringa en vän för att diskutera. För det är när man tillåts sätta ord på sin uppfattning, få spegla sig i andras tolkning eller ta del av nya perspektiv och tankegångar, som kulturupplevelsen fördjupas.
Häromveckan såg jag äntligen Dramatens uppsättning av Matthew Lopez omtalade pjäs ”Arv”. Under motsvarigheten till en arbetsdag – 8,5 timme – upplevs en pjäs i sex akter tillsammans med andra. Och det var fantastiskt. Att fokuserat få stanna i en handling och en känsla under så lång tid, och att under fem pauser få kalibrera, ventilera och diskutera.
Matthew Lopez pjäs ”Arv” på Dramaten är 8,5 timme lång och har fem inlagda pauser.
Pauserna under ”Arv” var välplanerade både i Dramatens upplägg (kompletterande scener av ensemblen i foajén, eller sångnummer för de som valt att sitta kvar i salongen) och i vårt sällskap (kaffe och kaka, ett glas bubbel, middag i halvtid, toakö). Och diskussionen pågick under hela dagen ända tills våra vägar skildes åt sent på kvällen. Då hade vi skapat en gemensam väv av uppfattningar, analyser, känslor och paralleller och vi var helt uppfyllda av denna vår gemensamma upplevelse.
Idag sträcktittar vi hela tv-serier, har film-maraton och låter ljudböcker avlösa varandra i öronen. Strömningstjänsterna ger oss inte ens chansen att reflektera under eftertexterna utan sätter igång nästa avsnitt inom några sekunder, rädda att tappa vår uppmärksamhet.
Jag vill därför slå ett slag för pausen.
Kultur är gnistan som tänder en eld, som öppnar dörrar till nya tankar eller ger inblick andra världar. Det vet vi. Men när vi missunnar oss utrymmet för eftertanken riskerar vi gå miste om värdefulla insikter. Och utan reflektion riskerar kulturen att bli ytterligare en kvantitetssport.