I veckan skrev Lovis Bratt Deland en krönika i Expressen om generation Z:s förakt mot gamla, det vill säga alla över 30. Unga vuxna, menar hon, lever idag så isolerade och deprimerande liv, att det enda som kan skänka en gnutta gemenskap är att hata på 30-plussares töntiga ankelstrumpor.
Att det ens kan uppstå sådana klyftor mellan två åldersgrupper som skiljer sig max tio år åt, väcker en annan fråga – varför är vi så fixerade vid att låsa fast människor i ålderskategorier?
I begynnelsen kunde man vara barn, vuxen eller gamling. Under efterkrigstiden trädde kategorin tonåring fram som en följd av längre skolgång och förändrade konsumtionsmönster. Idag är kategorierna nästan för många för att hålla reda på: barn, tween, teen, ung vuxen, vuxen, medelålders och inom dessa kategorier ska man dessutom definiera sig som gen z, millennial, boomer eller gen x.
Och på så sätt låses man in i trånga fack. Att vara en fullvuxen person som tar hand om räkningar och samtidigt vara en ung person som ibland dricker några öl för mycket och måste be föräldrarna om hjälp med att fixa en hemförsäkring – det verkar inte vara tillåtet.
På Tiktok fylls flödet av alla slags åldersnojjor. ”Jag är bara ett 25-årigt barn” gnäller mängder av unga vuxna och besvärar sig över att de måste gå till jobbet, boka läkartider och betala räkningar när de ju känner sig så små och vilsna. Andra unga vuxna pratar istället om att de känner sig som tråkiga tanter eftersom de kan tycka att det är lite trevligt att duka fint, vattna sina växter och ibland stanna hemma någon fredagskväll istället för att gå ut och klubba.
Mina vänner och jag hade vår första ålderskris en vecka efter att vi tagit studenten. ”Vi är för gamla för det här”, utbrast vi när vi satt på vårt vanliga sunkhak. Vi hade varit myndiga i över ett år och nu var det hög tid att byta 35-kronorsölen och illgröna plaststolar mot vin för 120 kronor glaset och marmorbord. Vi hade självklart inte råd, men det var mindre viktigt än att signalera att vi nu befann oss i en annan ålderskategori.
Ålder är såklart inget nytt fenomen, men utmärkande för vår tid är att de olika ålderskategorierna är så många – och att de ges en sådan vikt för vår identitet.
Visst kan man brottas med olika typer av problem i olika åldrar, men i grund och botten är väl folk som folk är mest. Som protest mot ålderstyrannin loggar jag nu ut från jobbet för att sänka en öl på närmsta sunkhak.