Det finns likheter mellan två händelser under den gångna veckan. Dels gav bokmässan besked om att Nya tider inte ska få delta i Göteborg nästa år, dels avpolletterade Aftonbladet sin krönikör Staffan Heimerson, som skrivit för tidningen sedan 1963.
Enligt bokmässans egen grundliga undersökning går inte Nya tiders innehåll över gränsen till hets mot folkgrupp. De må ha åsikter om invandrare, judar eller journalister som är obehagliga, men bokmässans idé var då ännu att en variation av publikationer och åsikter skulle få rymmas på dess jättelika torg. I sann demokratisk anda.
Staffan Heimerson kommenterade #metoo-kampanjen på ett sätt som stack ut, och innehållet gick stick i stäv med vad majoriteten av oss som hörs och syns i medierna tycker. Må vara att hans inlägg röjde en sunkig syn på könsroller, men var hans åsikter så graverande att de inte ens ska få finnas i det offentliga samtalet?
Heimerson tar ju själv smällen genom att bli utskrattad av många. Aftonbladet borde kanske oroa sig mer över de av sina redaktörer som varit moraliskt oförvitliga i spalterna men i praktiken betett sig på helt andra sätt mot sina kolleger.
Hur mycket ska vi rensa ut av misshagliga åsikter från det offentliga samtalet? Det är ju inte som att de försvinner om vi krymper utrymmet för vad som får uttryckas i etablerade medier.
Risken är att medelklassen stänger in sig i en intellektuell gated community där vi kan glida mellan perfekt trygga bubblor; från kultursidorna till bokmässan, utan att någonsin behöva konfronteras med något obehagligt.
Förutom det djupt obehagliga i att alla tycker likadant förstås.