Inleder med ett kort teoriavsnitt. Snart kommer poängen. Håll ut!
Häromveckan lärde jag mig om två komponenter som lett till den snabba digitaliseringen av arbetslivet det senaste året. Den första komponenten kallade föreläsaren för Möjliggörare. I fallet med arbetslivets digitalisering kom Möjliggöraren i form av teknisk utveckling. Jag såg framför mig min laptop, hörlurar och de molnbaserade mötestjänsterna som blivit en naturlig del av min arbetsvardag. Den andra komponenten var Nödvändiggöraren och beskrevs som det som gör förändringen absolut nödvändig. I exemplet var Nödvändiggöraren en global pandemi, covid-19.
Hur ser det ut på andra fronter då? Jag tänker bland annat på klimatet, ojämställdhet och främlingsfientlighet. Var är paradigmskiftena här? Visst finns väl Möjliggörare? Visst måste det finnas sätt att motverka civilisationens undergång? Jag vill mena att många vet mycket om vad som krävs, både politiskt och privat. Det finns för tusan forskare som ägnar hela dagarna åt att grubbla på utsläppsrätter och köttskatt. Och vill vi leva jämställt finns mängder av förslag till lösningar och förändringar som behöver till, i form av reviderad lagstiftning och förändrat mindset. Och hur ska jorden vara en plats föra alla, i skuggan av krig och samtidiga nationalistiska vindar. Visst måste det finnas lösningar? Vi är ju smarta! Vi har evalverat och evolverat förr. Några lättsmälta exempel: Vi håller oss inte med slavar (nåväl, trafficking av kvinnor och barn är ett globalt sår, men nu utlovade jag lättsmält), en man får inte längre våldta en kvinna bara för att hon råkar vara hans fru, homosexualitet har inte behäftats med diagnoskod sedan 1979, vi lyckades till och med byta från vänster till högertrafik och läkare röker inte längre feta havannacigarrer under ronderna på lungkliniken. Vi blir helt enkelt lite mer civiliserade och lite mindre dumma i kolan för varje decennium som går. Jag tänkte skriva generation. Men behärskade mig. Behöver inte fler arga brevvänner.
Det kluriga tycks vara att vi inte är överens om vad som är rimliga Nödvändiggörare (anledningar) respektive Möjliggörare (lösningar). Vi uppfattar världen diametralt olika. Den som inte är på flykt eller har skyddsbehov i främmande land brinner ofta mindre för global solidaritet än den behövande. Den som inte drabbats av patriarkatets negativa konsekvenser sedan födseln är sällan uttalat motiverad att dela sitt överflöd av tolkningsföreträde, makt och handlingsutrymme med ”qvinnor”. Och klimatförnekaren rids varken av flygskamsmaran om natten eller applåderar vegetariska måndagar på skolmatsedlar. Skillnaderna är viktiga att beakta. Vi lever i en tid som kräver omställning på flera fronter. Men våra utgångspunkter skiljer sig kraftigt åt. Så har det kanske alltid varit. Tuffa utmaningar ställer det dock på sin spets.
Det är bra att tycka olika. Då krävs resonemang för att nå lösningar. Men någonstans behöver vi hitta en gemensam ledstjärna i framåtblickandet; en blinkade fyr att navigera mot. Med risk att förhäva mig så föreslår jag universallösningen ”Orättvisa är orättvist” som Nödvändiggörare och ”Solidaritet och allmän jäkla skärpning” som Möjliggörare.
Vad föreslår du? …hann jag skriva innan jag kom på att jag ju inte behöver fler arga brevvänner.