“Det är tro som skiljer människor åt och tvivel som förenar dem.” Det är ett uttalande som brukar tillskrivas skådespelaren Peter Ustinov men jag hittar det hos Svend Brinkmann – en mycket produktiv dansk professor i psykologi med ett starkt intresse för filosofi och kulturanalys. Utifrån sin personliga utgångspunkt som agnostiker tog han sig under pandemiåret för att läsa och leva sig in i kristendomen. Resultatet var inte en omvändelse men en långt djupare respekt för religiöst tänkande och religiösa förhållningssätt – förutsatt att tvivlet hålls vid liv så tron inte tillåts stelna till dogmatism och fundamentalism. Och han skyndar sig att tillägga att han tar avstånd från all dogmatisk och fundamentalistisk ateism eftersom även den saknar öppenhet och nyfikenhet. Det sistnämnda är något man inte minst i min kultur, den finlandssvenska, kunde ta till sig. I flera generationer har så kallat bildade finlandssvenskar nämligen odlat en kristendomsfientlighet som var och en av dem förefaller att stolt tro sig ha tänkt sig fram till alldeles själv men som i verkligheten oftast är nog så oreflekterad och framförallt konventionell.
Förmågan att tvivla är förbehållen människan, säger Brinkmann. Djur kan vara avvaktande men det skulle låta konstigt att säga: “Katten där på fönsterbrädet sitter säkert och tvivlar.” Varje människa behöver lära sig tvivla, menar Brinkmann. Och nej, han tänker inte på det slags tvivel som finns hos vaccin- eller klimatskeptiker, för i själva verket tvivlar de inte, de är lika låsta i sina positioner som de fundamentalistiskt kristna eller ateistiska. Det är ett sorgligt faktum att uttrycket “kritiskt tänkande” på senare år har kommit att missbrukas: exempelvis vaccinmotståndare tar till det när de i själva verket närmast mekaniskt tänker precis motsatt vetenskapen och förklarar att såväl munskydd och vaccin är hälsovådliga.
Nu är det ju ingalunda så att vi alla ska behöva fungera som vetenskapsmän, vi ska inte medvetet och systematiskt behöva formulera och testa hypoteser. Däremot skulle vi behöva bli mera medvetna om hur benägna vi är att bara ta till oss information som stöder det vi redan tycker och tror. I stället för att slå oss till ro med att om och om igen få våra övertygelser bekräftade i den egna Facebook-bubblan skulle vi kunna ta tvivlet till hjälp för att kunna tänka mot oss själva, för att fråga oss själva på vilka punkter vi kunde tänkas ha fel. Det skulle vara kritiskt tänkande.
Brinkmann går så långt att han hävdar att tvivel är en viktig etisk dygd: “Det är inte så att man konstant ska gå och tvivla men själva förmågan att tvivla är en förutsättning för att man kan förstå att andra människors livsåskådning och tolkning av tillvaron kan vara legitim. Jag måste kunna ifrågasätta de värderingar mitt eget liv bygger på för att kunna acceptera att andras skiljer sig från mina.” Man kan anta att det var därför Ustinov ansåg att det är tvivel och inte tro som kan förena människor.
Men tvivlet betyder inte att man inte skulle kunna hålla fast vid sina egna värderingar. Den tyska filosofen Hanna Arendt som Brinkmann citerar har formulerat det vackert: “Också om det inte skulle finnas nån sanning kan människan vara sannfärdig och också om det inte finns nån pålitlig säkerhet kan människan vara pålitlig.”