Sedan i vintras blåser det nya vindar över det svenska politiska landskapet. Det var vad som hördes i klockklangen över Jönköping och syntes hos de 7 000 som var på plats för att markera sin avsky mot den nazism som försöker göra sig bred på svenska gator. Vi är många som konstaterat att något vände i Kärrtorp: De som anser att rasism och främlingsfientlighet inte ska få sätta sin prägel på samhället samlar sig, sina olika utgångspunkter till trots. Själv känner jag nu igen ett engagemang som under en tid mest kändes som en fantomsmärta efter något som amputerats ur svensk politik.
Inför valet i höst har särskilt två ämnen utkristalliserats som väcker ett starkt gensvar i stora delar av väljarkåren. Jag syftar på skolan. Och på rasismen. Men de står inte högst upp på politikernas agenda. Och här finns en underlig skillnad mellan väljarnas och de valdas perspektiv.
Redan i februari visade DN:s väljarbarometer att skolan var den fråga som engagerade flest väljare – hela 40 procent sade att det var den viktigaste frågan. Att fallet inom svensk skola inte stoppats är ett av de viktigaste samhällsproblemen, vilket alla tycks vara överens om. Men då fordras kontroversiella åtgärder. Det finns idag vetenskapliga belägg för att såväl kommunalisering som friskolereform är viktiga orsaker till den svenska skolans sönderfall. Den som påpekar problem beläggs inte sällan med munkavle eller sparkas, vilket Per Kornhall kunnat berätta om i ett antal uppmärksammade artiklar i DN.
Men i SVT:s partiledardebatter touchas frågan, inte mer. Såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker har små tuppfjätsreformer redo. Om de inte somnar först.
Likaså när det gäller synen på rasismen som samhällsproblem. Man ägnar sig åt symboliska markeringar. Mona Sahlin gjorde en viktig insats genom att vara på plats i Jönköping. På den andra sidan har Fredrik Reinfeldt hållit en rak linje gentemot SD. Men inget av blocken verkar ha närkontakt med den folkliga antirasism som nu drar över landet.
Det finns tyvärr en förklaring: den heter ”kamrat fem procent” och håller sin kalla hand över svensk politik. Spinndoktorer av olika ull anser sig idag veta att val endast vinns genom ett kattrakande kring de osäkra väljarna i mitten. Femton procent säger sig idag vara ”osäkra”, nu som vid förra valet. Av dem kommer ungefär tio procent inte att rösta alls. Återstår de fem andra. Man tror att ett skamset mumlande om de demokratiska kärnfrågorna är bästa sättet att inte skrämma kamrat fem procent. Osäkerheten i mitten sätter ramarna för politiken. Punkt.
Men vad händer när det politiska landskapet ändras? Sakfrågor som skolans förfall och rasismens närvaro i Sverige och globalt flyttar nu själva arenan. Den politiker som har modet att förflytta sig dit där det brinner för väljarna har en nästan löjligt stor förtroendevinst att hämta hem.
Det kan vara dags för de stora orden, inte de små.
”Den vilja till kontakt och samhörighet med det gamla landet som vi högt uppskattar hos svenskar som utvandrat från Sverige, måste vi i så fall förstå och uppskatta hos de invandrare som kommit till oss ... Ett öppet samhälle har råd att stödja det särpräglade som en frihet för enskilda människor men också som stimulans i en kulturmiljö där mångfald ger styrka.” Så uttryckte Olof Palme saken i sitt stora nyårstal om rasismen i radio 1965.
Men vilken politiker vågar idag ta sådana ord i sin mun och tala om vilket Sverige de vill att vi ska leva i? Utan att skrämma bort den förrymda undulaten, där, precis mitt på telefontråden?
Vi som vill veta är betydligt fler än fem procent.