"What's going to happen's going to happen. Just make sure it doesn't happen to you."
Året är 1938, och Österrike ska snart anslutas till Nazityskland. Den stolta kaptenen von Trapp och den sorglösa vännen herr Detweiler får i Robert Wises "Sound of music" från 1965 representera två linjer inför den kommande katastrofen: Motstånd och undanglidande följsamhet.
Den gamla alpmusikalen är kanske en märklig association, men den kommer till mig när jag läser Alejandro Zambras roman "Vägar hem" (Natur & kultur), som nyligen kommit på svenska. En chilensk författare kämpar med sin roman och försöker samtidigt reda ut sin barndom i 80-talets Santiago. Att Pinochets välde snart kommer att vara över vet förstås ingen då, och hans medelklassfamilj lever ett liv under maktens radar. De är inga regimanhängare, men befinner sig inte heller i opposition – de glider undan.
Tidigt i boken minns författaren hur hans pappa aldrig brukade något uppfostringsvåld, utan istället med högstämd röst förklarade sig vara besviken då pojken gjort något dumt. Våldet fanns bara där som ett outtalat löfte: "Inombords väntade jag på att han någon gång skulle slå mig sönder och samman. Jag minns så väl den där smällen i luften som aldrig kom."
Det här är på många sätt nyckelpassage för Zambras roman, och kan läsas som en bild av tillvaron i diktaturen. Även den som lever ett stilla och anonymt liv utan öppen konfrontation känner av det latenta våldet, och väntar ständigt på smällen.
Efter återgången till demokrati är det som att pojken ser sina klasskamrater för första gången. Han ser barn till "mördade, torterade och försvunna människor" och han ser barn till mördare. Han ser att han själv befinner sig i ett slags limbo: "Men det var svårt att vara det: varken god eller ond. Jag tänkte att det egentligen var att vara ond."
Nog är det en djupt mänsklig strategi – att hålla sig undan. Att låta världen pågå medan man odlar sin trädgård, att hoppas att det som händer ska hända någon annan. Är det förresten inte just detta vi uppmanats att göra efter de senaste dagarnas terrorhot? Att leva som vanligt och hoppas att det inte händer oss.
Men två spår dyker upp i huvudet. Det ena handlar om vilka "vi" som ska leva som vanligt egentligen är. Aktualitetssajten Kit skriver i en artikel i veckan om vad terrorhoten betyder för en del svenskar: "[Igår] fick medlemmarna av Judiska församlingen se sina aktiviteter inställda. All verksamhet, synagogorna, idrottsföreningar och sammankomster stoppades." (19/11)
Är detta verkligen att leva som vanligt?
Det andra handlar om hur det nya vanliga kommer att te sig, för alla, i framtiden. Statliga trojaner, mer kameraövervakning och biometriska pass har presenterats som nästa steg för att underlätta terrorbekämpningen. Vad kommer därefter? Och är det, som Advokatsamfundet påpekat, verkligen en bra idé att staten inför tvångsåtgärder i panikartade lägen?
Situationen känns igen. För det är väl rimligt att tänka sig att Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery gärna hade fortsatt att leva som vanligt den där decemberdagen för 14 år sedan. Istället fördes de av svensk säkerhetspolis till Bromma och överlämnades till amerikanska agenter. De drogades, försågs med huvor, vuxenblöjor och handbojor. De flögs till Egypten, där de utsattes för elchocker, misshandel och isolering. När jag häromåret såg Ahmed Agiza framträda på en konferens kunde han inte gå utan hjälp.
När säkerheten tillåts trumfa rättssäkerheten är det enda som återstår helt enkelt ett samhälle där det gäller att glida undan. Håll en låg profil, se ut som att du har rent mjöl i påsen och konstatera: Det som händer, händer. Se bara till att det inte händer dig.