Under försommaren samtalade författarna Sørine Steenholdt och Kim Leine på det danska nationalbiblioteket i Köpenhamn.
Hon är född på Grönland, han har bott där femton år som inflyttad.
Har han samma rätt att skildra grönländsk vardagsmisär som hon? Litteraturen befinner sig för närvarande i en fas när många, som kvällens moderator Adam Holm, känner att det är nödvändigt att ställa sådana frågor.
– Jag försökte solidarisera mig med grönländarna, svarade Leine, men det är en utifrånblick. Författare som Sørine Steenholdt och Niviaq Korneliussen skriver inifrån, och de har större rätt att skriva om det.
– Jag kan föreställa mig allt han beskriver, sade Steenholdt om Leines romaner. Jag kan höra skriken när någon bankar på dörren. Det finns några som är sårade för att han beskriver Grönland på det sättet, men grönländare kan inte säga att han har ljugit, för nu har jag gjort i stort sett samma sak.
Hennes debut, novellsamlingen ”Zombieland” (på danska 2015), nominerades till Nordiska rådets litteraturpris förra året.
Den innehåller bland annat alkoholism, våldtäkt, missbruk och självmordsplaner.
Har hon mindre rätt att skriva om norrmän och danskar än Leine?
Kim Leine är född i Norge och räknas numera som dansk författare.
Under sin tid på Grönland försökte han distansera sig från uppväxtens sektmiljö och sexuella övergrepp med alkohol och droger.
Hans debutroman ”Kalak” (svensk översättning 2008) blev en succé. På scenen ger han uttryck för en närmast pedantisk ödmjukhet, som människor kan göra när de har stora sorger bakom sig.
Holm undrade vilka fördomar grönländare har om danskar.
– De tycker att danskar är hårda mot barn, svarade Leine. På Grönland får barnen uppfostra sig själva, men se hur fint de uppför sig.
Grönländare förväntas skriva om den storslagna naturen. Steenholdt bryr sig inte om den.
– Jag kan inte bli överraskad: Wow, ett berg. Och jag är en stadsmänniska, jag har inte växt upp med jakt. Först när jag var arton lärde jag känna min far. Han tog oss ut i båt, och jag såg ett djur som jag ville visa de andra, så jag ropade: En apa! Det var en räv. Jag hade aldrig sett rävar, men apor hade jag sett på TV.
Det finns ett motstånd hos Steenholdt, men inte det motstånd som Holm trevar efter med sina frågor.
Han hade varit tacksammare om hon hade råskällt på det onda och kolonialistiska Danmark. Då hade han mött ett motstånd som han förstått sig på, och han hade kunnat försvara sig genom att skälla tillbaka på otacksamma grönländare som vill skuldbelägga alla hyggliga danskar.
Konflikten mellan grönländare och danskar sitter djupt i Steenholdt, det tvivlar jag inte på.
Men för en författare är konflikter inte nödvändigtvis något som måste lösas – eller ageras ut i en debatt.
För en författare kan konflikter tvärtom vara produktiva. För att förbli produktiva behöver de förbli olösta, och de kan behöva skyddas tills de har funnit en passande litterär form.
Jag tror att det är därför diskussionen mellan Steenholdt och Holm aldrig tänder till.
Just nu, berättar Steenholdt, pågår en diskussion på Grönland om man ska fortsätta med danska som andraspråk eller byta till engelska. För hennes del är valet enkelt.
– Min dotter skulle ha fler möjligheter med engelska. Hon skulle ha hela världen, säger Sørine Steenholdt.
På väg hem köper jag en burgare på Hovedbanegården. Bakom disken står två unga danskar som redan har fattat sitt eget språkliga beslut.
När jag pratar svenska växlar de omedelbart till engelska.