Så sammanfattar medieforskaren Maxwell Crombs den så kallade dagordningsteorin, som är en av utgångspunkterna i statsvetaren Björn Johnsons bok "Kampen om sjukfrånvaron".
För att få fäste i medierna måste en fråga förenklas, den journalistiska brådskan i kombination med politikens behov av "genomslag" försvårar fördjupning och följdfrågor. Detta blir så en utmärkt grogrund för myter och missförstånd, för nya mediala och politiska "sanningar".
Björn Johnson synar den omsvängning som skedde kring millennieskiftet, då sjukfrånvaron gick från att uppfattas som främst ett arbetsmiljöproblem, till att betona fusk och "överutnyttjande". 2002 blir sjukfrånvaro en valfråga, rehabilitering blir mindre intressant än uppfattningen att det brutit ut en epidemisk benägenhet att sjukskriva sig, för exempelvis utbrändhet.
Johnson visar att det inte finns eller någonsin har funnits särskilt enkla svar, att det snarare var sjukskrivningsperiodernas längd än antalet sjukskrivna som ökat. Något som kan förklaras med att den kvalificerade rehabiliteringen inte fungerar, med den kvinnodominerande offentliga sektorns omställning, att (kostnads) effektivisering går före rehabiliteringsåtgärder.
Nej, boken kommer inte med några sensationella "avslöjanden", men den nyanserar en ibland aggressiv, känsloladdad diskussion och det är bara att önska att den blir läst, åtminstone av alla som tänker ge sig in i debatten om ohälsa. Andras ohälsa är väl bäst att tillägga. Den här diskussionen förs oftast av dem som inte berörs och blir därmed lätt paternaliserande, oavsett om man vill fostra folket eller omvänt, tycka synd om och försvara de sjuka.
Oavsett position är utgångspunkten "full sysselsättning", att vi alla måste bidra till statsfinanserna, att allas värde och förverkligande hänger på att vi, som det heter, är "i arbete", annars hotar "utanförskapet". Tidigare liberala, statsskeptiska agendor som alliansregeringens företrädare eventuellt har hållit sig med, är som bortblåsta. Nu gäller kollektivanslutning till välfärdsbygge, "varenda kotte måste dra sitt strå till stacken", som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttrycker saken.
Samtidigt betonas individen och valfriheten. Inom och om sjukvården heter det att patienten har rätt till medbestämmande, till inflytande på hur behandlingen läggs upp, att kunna välja. Vilket också borde innebära att individen har rätt att själv avgöra när och om han eller hon är sjuk, för sjuk för att arbeta. Men så är, som bekant, inte fallet.
Pratet om patientinflytande blir därmed falskt eller åtminstone paradoxalt. "Kampen om sjukfrånvaron" är, vilket Johnsons bok visar, i hög grad en kamp om orden, om den politiska och mediala retoriken. Det är något komma ihåg när det drar ihop sig till valspurt och ännu ett epidemiskt utbrott av av åsikter - om andras hälsa och arbete.