Trots nedlagd utredning är drivkraften att rentvå sig från våldtäktsanklagelsen så stark att Göran Lambertz ägnar 331 sidor åt att bedyra sin oskuld. Och med än större frenesi svartmåla sitt offer. Så här är Göran enligt Göran: ärlig, naiv, ridderlig, godtrogen och en ångerfull partner. Den som häller ut alkohol där hon, fresterskan, fyller på. Hon, däremot, är: fladdrig, skör, nervös, beräknande, instabil, klängig och slösaktig. Dessutom pratar hon dirty med honom i sängen. På engelska. Jag visste inte att det var vedertaget lösaktigt språk. Man lär sig minsann!
Det började redan i Lambertz trädgård hemma i Norby, dit han bjöd media för en lättsam presskonfa strax efter frigivningen. Det var här han avslöjade skillnaden mellan tafsande och kladdande. Själv ägnar han sig alltså åt det milda och gentlemannamässiga kladdandets konst, som då ska vara på rätt sida om såväl den brottsliga som moraliska gränsen. Även om han vet att den han kladdar på befinner sig i en utsatt situation, står i klar beroendeställning och som han dessutom kallar sin dotter. Fräscht Göran. Fräscht.
Samma rentvättningsförsök av sin egen person har vi sett i flertalet tv-intervjuer och längre dokumentära produktioner de senaste åren. Liksom i Lambertz fall handlar de om män vars utredningar lagts ner i brist på bevis och som nyttjar det mediala utrymmet till att lägga ut texten om vilken skada de lidit av anklagelserna.
Utöver självömkandet pyser det ut lite för mycket skumt för att det ska kännas helt sunt. Det här är grabbar som verkar ha en annan syn på ok/inte ok, kladd/tafs och samtyckessex/övergrepp än majoriteten. Men det tycks de inte riktigt klyka själva, vilket eventuellt kan vara en delförklaring till att de hamnar i situationer där ord står mot ord.
Deras gemensamma devis verkar vara att om man bara berättar som det är eller var (”sanningen”), kan inget tvivelaktigt ha begåtts. Riktigt så funkar det ju inte. Det är inte sanningsfrågan som är problemet här, utan handlingarna i sig.
Det är socialt stigmatiserande att bete sig som ett as mot tjejer. Även om det är på rätt sida lagen. Man har rätt att försvara sig men det är inte en mänsklig rättighet att vara älskad och upphöjd oavsett hur man beter sig, utan någonting man förtjänar. Anseende kan gå förlorat.
En berättar att han kommit i en kvinnas hår och sedan borstat det. Bara så där. Och om Lambertz behöver jag sannerligen inte veta att hans gammelmansknän inte skulle palla stå vid sängkanten och penetrera en liggande kvinna särskilt lång stund. Det hade någonting att göra med hur höjden på sängen i förhållandet till vinkeln på hans knän skulle påverka rörligheten i mellangärdet. (Det finns måttangivelser i boken för den som vill fördjupa sig.) Den bilden vill jag inte ha. Men varsågod, nu kan inte du heller ha det osett.
Det finns fler exempel. Inte heller vill jag veta att en tredje man, en pojkfarbror med stukad självkänsla, legat med hundratals tjejer. Full och påtänd. Tjejer han inte minns. Men såklart skulle vilja be om ursäkt om han hade kommit ihåg vilka de var. Men något dåligt hände inte! Det minns han bestämt.
Göran Lambertz hävdar att polis och utredare försummat att beakta ursprungssannolikhet när han blev häktad. Det vill säga sannolikheten att en 70-årig man kan uppbringa tillräcklig kåtma och har nog med krut i brallan för att kunna genomföra en våldtäkt. Den illasinnade kan antyda att i så fall bör man inte heller försumma ursprungssannolikheten för att en 70-årig farbrors minne sviktar i takt med potensen.
De säger sig vara livrädda för mobben som följer av publiciteten. Lambertz stämde staten för att ha lidit ”avsevärd publicitetsskada med betydande integritetskränkningar” under tiden han satt anhållen och häktad. Jag får inte ihop det med att själv söka rampljuset.
Det jag ser är män som smörjer in sina nakna kroppar i laxpudding och propsar på att gå in i björnhägnet i Orsa rovdjurspark. Ingen har bett dem. Ingen! Men de bara måste.
Jag ser en av dem. Med sin nyutgivna bok under armen. Han svingar sig, för egen maskin trots de bråkande knäna, upp i kandelabern på Stora Torget. Han klättrar snabbt och högt. För att väl där uppe inse att han inte visat hela röven. Än. Tvångsmässigt drar han därför ner brallorna till anklarna och brölar ett ”Ballaballaballa!” över stan.
Ida Eklöf är författare till boken "Moder Justitia" (Rabén & Sjögren 2018), och driver även Instagramkontot moder_justitia_txt.