I Börssalen i Börshuset trängs kameror från alla de stora mediehusen. Även internationell press är på plats. Och så UNT.
Det är lätt att känna sig liten i den här typen av guldbetslade lokaler med skyhögt i tak och gigantiska kristallkronor. Alla vet vad som ska hända, dörren som ska öppnas och avtäckningen av ett namn vi aldrig hört förut men vars böcker vi nu febrilt ska jaga – och gärna på originalspråk. Det finns något skrämmande i hur snabbt vi lyder. Några figurer stänger in sig och kokar ihop att i år är det en britt med östafrikanskt ursprung ni ska läsa. Men är det självklart att vi ska lyda?
Abdulrazak Gurnah går knappt att googla. När Akademiens ständige sekreterare Mats Malm mumlar fram hans namn kisar vi i publiken och det är lätt att förstå Gert Fylkings sardoniska "Äntligen!". För vi är inte vana att ställas inför kultur som är helt främmande för oss. Vi är vana att lyssna på musik baserad på våra tidigare låtval som Spotify har valt ut åt oss. Vi ser tv-serier helst med skådespelare eller av regissörer som vi känner igen. När vi läser böcker är det lätt att gå till författarskap som vi kan eller som påminner om dem vi kan. Den omskrivna debutanten Johanna Hedman beskrivs som "en svensk Sally Rooney". Bara så att vi vet att vi inte får något som vi inte redan vet hur det smakar.
Att läsa kan vara att vandra i en helt ny värld, där vi aldrig tidigare satt våra fötter. Kanske kan det få mig att lyda och läsa när Akademien talar om vad som är god litteratur.