Memento mori, att minnas döden är något vi borde bli bättre på i dagens alltför livsbejakande samhälle, tycker UNT:s krönikör.
Döden förenar oss alla. När det är schackmatt hamnar kung och bonde i samma ask. Vi vet inte vad den innebär, och vi tampas med den på våra egna vis. Den fungerar som den ultimata utjämnaren. I allt tal om jämställdhet, något som vi fortfarande efter århundraden strävar efter, så kan vi väl i alla fall glädjas åt att vi alla står fullkomligt jämlika inför döden.
Jag har alltid gillat döden. Fått kraft och perspektiv av döden, på ett okomplicerat vis. När jag som student hade tentaångest, vilket jag hade oftare än inte, så lindrades jag av att strosa genom kyrkogården på väg till Hum C. Vips! Ångest bortblåst. Tricket är helt enkelt att kika på gravstenarna och inse hur många liv som för alltid upphört. Vad är min tentaångest om hundra år – allt är bortblåst då och någon framtidsstudent på väg till A-kurs i Cybergenus 30hp tittar på min gravsten och kanske min död kan lindra hens ångest?
Sådan var döden för mig tills jag blev far. Plötsligt blev döden komplicerad. Och naturligt så – man kan inte vara nonchig nihilist när man behöver förvalta sin avkomma. Men jag hade inte räknat med detta. När jag blev förvaltare av liv kom död närmre inpå.
Det kanske har att göra med den utnötta klyschan att barn växer upp snabbt, och så upplevs det också. Blinka en gång och barnen är utflugna. Två gånger och du är 1,82 meter under jord. Dels detta, att livet upplevs raska på, dels faktorn av hur mån man är om sina små – även detta sista gör att döden konstant är runt kröken. Specifikt vägkröken. Bilism är småbarnsföräldrars värsta fiende. Och även senare kan man säkert oroa sig drösvis över ens tonårsbarn som ska cykla, hjälmlöst bergis, efter första fyllan. Så när jag tidigare hade en universalkur, flanera genom kyrkogård, behöver jag idag hitta andra metoder för att lindra den milda ångesten.
"Memento mori", kom ihåg döden, var en vanlig uppmaning i 1600-talets vanitasmåleri. Dessa var stilleben med inslag av dödskallar och rutten frukt. Det finns klokskap i denna 400 år gamla trend.
Jag vet inte om andra känner igen sig i detta. När jag försökt tala om hur aktuell döden blivit i och med föräldraskapet möts jag av tomma blickar från de andra småbarnsföräldrarna i lekparken. Så får samtalen åter glida in på ångesten över att Lovalie inte börjat på simskola än.
Medan döden ofrånkomligt crawlar närmre.