Hur var din upplevelse?
Jag gjorde ett rutinärende på stan och några timmar senare fick jag reda på att jag hade varit med om en upplevelse.
Rutinärendet gick ut på att jag gick in i en butik och frågade om en vara. Expediten gjorde en sökning på den efterfrågade varan och bekräftade att den fanns i butiken. Expediten hämtade varan, frågade om det fick vara någonting mer? Jag nekade. Betalade. Lämnade butiken.
Några timmar senare fick jag ett mail med frågan Hur var din upplevelse i butiken?
Min upplevelse.
Jag såg norrsken en gång. Alltså riktigt norrsken, inte de där tunna strecken som man kan ana om man åker ut till Ulva kvarn en molnfri natt i oktober och kisar i rätt vinkel mot himlen. Utan riktigt norrsken. Naturen som bjöd på en färgsprakande upplevelse för att låta oss små människor ana att det finns magi bland allt damm och alla stenar där ute i kosmos. Det var en upplevelse.
Att få klippa navelsträngen på sin nyfödda dotter var en upplevelse. Att få klippa navelsträng nummer två likaså.
Jag var på en intim fanclub-spelning med favoritbandet och hade möjlighet att hänga med dem i logen innan spelningen. Jag har varit på otaliga teaterföreställningar som jag burit med mig flera år efteråt. Bra samtal med nära vänner. Alla resor jag gjort, kanske särskilt tågluffen genom Europa 2018 med hela familjen.
Det har varit upplevelser.
Men ett rutinärende på stan?
Jag kommer inte ens ihåg hur expediten såg ut. Jag kommer ihåg att han var man, och att han var ung. Det är allt. Jag är ganska säker på att han hade mörkt hår. Men om någon skulle påpeka att alla som jobbar just i den specifika butiken har blont hår skulle jag inte protestera. Skulle jag möta honom igen skulle jag med största sannolikhet inte känna igen honom.
Han sa ingenting konstigt, ingenting som stack ut. Kom inte en ens med ett oskyldigt litet skämt. Kanske önskade han mig en bra dag. Jag kommer inte ihåg.
Jag frågade om en vara och han levererade. Det var allt.
Jag är fullt medveten om att vi lever i en tid då det är populärt att upphöja vardagen till någonting extra. Ingen händelse är för liten för att inte bli ett glimrande inlägg på sociala medier.
Jag är den första att erkänna mig skyldig.
Och jag vet också att allt inte behöver handla om fantastiska möten, resor eller naturfenomen.
Jag är inte sen att uppskatta den där lilla magin som vardagen ibland bjuder på. Det behöver inte vara mycket. En cykeltur genom ett lummigt Uppsala, en middag med hela familjen samlad eller att spela innebandy med kompisarna en söndagkväll. Det räcker för mig. Små saker som hjälper till att höja livskvaliteten, även om jag inte skulle gå så långt att kalla det för upplevelser.
Jag ser mig inte själv som någon som märker ord, men låt oss kalla saker vid dess rätta namn. Lika lite som jag kallar en cykeltur ner till stan för ”en resa”, kallar jag ett rutinärende för en upplevelse.
När jag får ett mail som ovan, där jag ombeds värdera upplevelsen av ett femminutersbesök i en butik, får jag en stark lust att lämna allt.
Jag vill samla ihop varenda pryl jag äger och sälja av det på en bakluckeloppis. Fylla bilen med det som blir kvar och flytta ut till ett litet torp på landet.
Ligger huset i radioskugga? Perfekt.
Saknas mobiltäckning? Ännu bättre.
Där ska jag krydda mitt eget brännvin och äta sill och hembakt vört. Göra alla inköp med kontanter och gå helhjärtat in för självhushållning.
Det, om något, skulle vara en upplevelse.