"'Unga kvinnor' har ett litet mansproblem" löd en rubrik i Vanity Fair tidigare i veckan. "Män dissar 'Unga kvinnor'. Vilken överraskning" löd en annan i New York Times. Båda artiklar uppmärksammade det faktum att den tokhyllade filmatiseringen av Louisa May Alcotts älskade klassiker knappt kammat hem några nomineringar alls inför filmprissäsongen, trots eloge från kritiker (den har bland annat lovordats för att vara "en av de bästa kostymfilmerna de senaste tre decennierna") och stora prisprofetior om en Oscars-skur över såväl regissören Greta Gerwig och huvudrollsinnehavaren Saoirse Ronan. Men hittills har det nästan blivit nada. Förbryllade kulturkritiker och journalister kliar sig i huvudet över de skrala Golden Globe-nomineringarna och de helt uteblivna nomineringarna för Screen Actors Guild Awards. Vad hände?
Manliga jurymedlemmar hände, skriver Vanity Fair. En av filmens producenter, Amy Pascal, berättade för tidningen att manliga röstberättigade för dessa prisceremonier inte ens dök upp för att se filmen under visningarna. Nästan bara kvinnor dök upp.
Uttalandet har återigen mynnat ut i en redan intill leeeeda idisslad debatt. Dels om hur omröstningarna inför prisceremonierna går till – men framför allt om varför män, om än oavsiktligt, ratar kvinnors skapande.
Helt oaktat kön kan man i det här fallet fråga sig varför en röstberättigad person, med makten att skriva filmhistoria struntar i en film av en ofta geniförklarad regissör, baserad på en bok av en författare som sägs tillhöra USA:s viktigaste, en berättelse som hittills framgångsrikt filmatiserats sju gånger och gett oss en huvudkaraktär som av många författare, som J K Rowling och Margaret Atwood, lyfts som skäl till att de överhuvudtaget valde skrivbanan?
Om inte annat så är Meryl Streep med, för guds skull.
Inget att grina för, menar journalisten Christine M Flowers som inledde 2020 med att skriva en krönika med titeln "Tvinga inte dina söner att se Unga Kvinnor" i The Inquirer. Flowers skriver: "Unga kvinnor" är en tjejfilm – och det är okej. Fantastisk, instämmer hon, men kanske inget för killar. Vidare förklarar hon att det finns sådant som tilltalar killar, sådant som tilltalar tjejer och sen något som hon kallar "överbryggande kultur" som hon menar tilltalar båda könen. Här lyfter hon exempel som "Räddaren i nöden", "Sagan om ringen", "Star Wars" och liknande mästerstycken – skapade av män, med män i huvudrollerna. Holden Caulfields upplevelser, skriver Flowers, är könsöverskridande och universella medan Unga Kvinnor bara berör tjejproblem och tråkar ut unga killar som gillar Xbox och blod.
Vilka universella teman som saknas i Unga Kvinnor flyger över mitt lilla tjejhuvud. Berättelsen kretsar kring ambition, förlust, längtan, lojalitet, kärlek– universella plågoris, knappast tingade av tjejer. Men att kvinnocentrerade berättelser sällan rubriceras som allmängiltiga är trött gammal skåpmat. Så gammal att det ironiskt är nog ett tema för Louisa May Alcotts klassiker (som skrevs 150 år sen) – berättelsens Jo March vänder ut och in på sig själv för att bli tagen på allvar.
Christine M Flowers skriver att kritiken mot Golden Globe och Screen Actors Guild Awards visar en besatthet av kön som "håller på att bli kultlik". Ett vimsigt resonemang. Besatthet av kön är väl exakt det som verkar stå mellan filmen och prisregnet?