Vårängeln rör sig i arla morgonstund
genom en sällsamt tyst stad som andra år på denna dag
redan påbörjat dansen runt Gunillaklockan.
Det är den sista april som känns som första april,
liksom alla andra dagar som gått från det att Covidskan tände
pandemins olympiska eld
som snabbt spred sig över landsgränser,
som inte lät sig hejdas av murar,
internationellt konventioner,
förnekande dårar,
mänsklighetens avskum,
rasande krig och den ännu större katastrof
som naggar Antarktis och Himalaya i kanten,
som inte får glömmas,
fast vi alla vill få glömma och vila oss i skuggan av vårängeln blid,
som sjunker ner på knä invid varje blomma,
ogräs som hyllad Kungsängslilja,
smeker bladens nerver och andas ut sin livskraft över dem.
Visst måste väl det som pågår vara ett grymt existentiellt skämt?
Snart rycks himladuken bort och vi ser de dolda kameror
som registrerat våra handlingar och spelat upp dokusåpan
för utomjordingar som fascinerats särskilt av:
toalettpappershamstringen,
massgravarna i New York,
Boris Johnsons ödmjuka återuppståndelse,
vaccinegoismen,
munskyddsmodet,
alla som tvingats dö med familjen på andra sidan plexiglaset,
forskningens kraft,
operasång från längtans balkong,
kärleksbrev till vården,
undersköterskornas armé av Jeanne d’Arcs
som i första led mött Covidskans hostande soldater …
Vårängeln går ner till den brusande Fyrisån
som saknar de lekfulla farkoster forsränningen förr uppvisat,
som saknar de vita mössor som i åkanten brukat stå och hurra på.
Hon stoppar ner fötterna i vattnet,
skrattar när det kittlar,
vinkar till ett par fiskar,
skyndar sedan vidare,
först pustandes uppför Karolinabacken,
sedan springandes nerför,
lyckligt jublandes – vilket får staden att börja vakna,
innan hon Gunillaklockan tröstar med en smekning mjuk
och en kvittrande kör utav fåglar som ivrigt välkomnar våren.
Med ännu blöta fötter går vårängeln genom långa sjukhuskorridorer,
på jakt efter själar att vyssja och lugna.
Lysrör blinkar och vitrockar skyndar,
det luktar stress och sorg.
Det dröjer inte länge förrän alltför många bankar
på dörren till vårängelns nåd.
Det är vårdpersonal som inte fått sova på ett år.
Det är en sjukhuspräst som tappat tron och nu ber om ett annat ankare.
Det är en ung man med långtidscovid och ett myller av underliga symtom –
mest av allt är han rädd för att inte bli trodd.
Det är de många deprimerade som i apati försjunkit,
förlamade av allt som upphört,
av hemmets kvävande rymd och alla gapande tomrum.
Livets krympande cirklar hos alla och envar.
Ensamhetens tvångströja,
den skavande närhetslängtan.
Det går inte att vänja sig vid,
tack och lov.
Rädslan för minsta lilla harkling.
Medmänniskan ett hot.
Det så sköra livet.
Allt man måste säga och göra –
nu, nu, nu! –
för sedan kan det vara för sent.
Vårängeln rör sig långsamt mellan de intuberade på mage,
rosslande lungor,
panikångest och skräck.
Vad säga för att lugna och lindra?
Det går över.
Allt har sin tid.
Nej, det duger inte!
Det enda som duger är mirakel –
en vind som sveper över världen och sopar Covidskan bort!
Covidskan som sitter på en bänk i Engelska Parken,
två meter ifrån Karin Boyes ande som högläser dikten
Ja visst gör det ont.
Vårängeln ställer sig en bit ifrån dem,
lyssnar och gråter och ler,
försätter sedan vidare,
nynnandes på de sånger Allmänna sången ej kommer att sjunga
denna Valborg i evigheten,
Covidskans andra år.
Dag efter dag, människa,
fortsätt att gå genom denna prövning
som vi kommer att orka och en dag berätta om
som tiden då vi alla kom att rannsaka
det egna varats mening och mål.