Jag har varit med i en enda bokcirkel och jag lämnade den rätt så snabbt. Vi läste inte obskyra franska klassiker, ny nordisk poesi eller bortglömda Nobelpristagare – vi läste svenska partiledares och ministrars politiska självbiografier. Jag gick med efter mycket tjat och trodde att det kanske kunde vara en kul grej. Men det var inte alls kul och jag hoppade av efter två böcker ("Sanningens ögonblick" av Annie Lööf och "Inifrån" av Anna Kinberg Batra). Det var dags för Anders Borgs "Finansministern" och jag pallade bara inte.
Nyligen fick jag veta att bokcirkeln har gått i graven. Sista boken blev Mona Sahlins tredje (!) självbiografi "Makt-lös". Cirkeln dog inte för att det saknas politiska självbiografier, ty dessa finns i ett rikligt överflöd, utan för att svenska politikers självbiografier tycks vara en av de tråkigaste subgenrerna som finns.
Att skriva sin självbiografi har på senare år blivit ett karriärsteg för våra politiker. När steget ska tas vet bäst deras PR-folk. I somliga fall lämpar det sig bäst under de aktiva åren. I andra fall när man har fått sparken, eller förlåt, jag menar förstås valt att avgå. I vissa fall först när man har lämnat riksdagen och politiken helt och kan leva gott på omställningsstöd medan man sitter i Provence och minns sitt politiska liv.
Men hur engagerade är politikerna egentligen i sina självbiografier? Jimmie Åkesson kunde ju som bekant inte ens uttala titeln på sin bok "Satis polito". Vanligtvis tar man in en spökskrivare för att skriva sin bok. Det är så pass vanligt att Fredrik Reinfeldt skröt om att han hade skrivit sin bok "Halvvägs" helt själv.
Frågan är också vilka de vänder sig till i sina böcker. I boken "Älska eller älskas – Makt och känslor i politiska biografier" från 2018 analyserar forskarna Margaretha Fahlgren och Birgitta Wistrand en stor mängd politiska självbiografier och biografier. En av bokens mest deprimerande slutsatser är att politikerna i sina böcker (mot sin vilja) avslöjar att det är sina partiers bekräftelse som de söker – inte väljarnas.
Jag hade inte förväntat mig något i stil med Winston Churchills självbiografier (för vilka han tilldelades Nobelpriset i litteratur) när jag gick med i bokcirkeln, men jag hade åtminstone trott att jag skulle få lära mig något om samtida svensk politik – och få läsa lite skvaller. I stället fick jag en massa floskler, en lovsång till globaliseringen och en massa gnäll över den lynniga opinionen och den patriarkala politiken.
Vad ska man då läsa nu i valspurtstider för att få lite kött på benen inför valdagen? Med tanke på att den största valfrågan är lag och ordning (eller rättare sagt gängkriminaliteten och påskupploppen) vill jag rekommendera böckerna "Tills alla dör" av Diamant Salihu och "Inget är heligt" av Sakine Madon – men läs också allt som finns att tillgå av Lena Andersson och särskilt hennes nya roman "Koryféerna".
Vilka politiska biografier har vi då att se fram emot efter valet? Det beror förstås helt på utgången. Kanske blir det en fotobok med Ebba Buschs bästa inlägg på Instagram. Eller kanske får Stina Oscarson hjälpa Jeanette Gustafsdotter med hennes självbiografi. Titeln är självklar: "Har jag gjort bort mig nu igen?" Kanske är det också dags för den gamle vänsterpartisten Lars Ohlys utlovade bok "Skitstövlar jag mött".