"När mamma började skrika flydde jag. Jag sprang min väg... Jag teg och sprang. Jag hörde bara hur vår mamma skrek. Jag sprang tills jag snubblade och föll i det höga gräset..." (Lida Pogorzjelskaja, 8 år)
"Innan de retirerade brände tyskarna ner vårt hus. Mamma stod och tittade på elden, och hon hade inga tårar i ansiktet. Men vi tre sprang omkring och skrek: 'Snälla hur , brinn inte! Snälla hus, brinn inte!'" (Nina Ratjiskaja, 7 år)
"Jag hoppade över barndomen, den föll bort ur mitt liv. Jag är en människa utan barndom, i stället för barndom hade jag kriget." (Vasia Charjevskij, 4 år)
Kören av barnröster är bedövande, men de tvingar också läsaren att se klart: Det är det här som är kriget.
"De sista vittnena" (Ersatz) är den sista delen i Svetlana Aleksijevitjs storslagna livsverk ”Utopins röster” att översättas till svenska, och här är det barnen som står i centrum. Eller barndomen, speglad genom ett hundratal minnesberättelser från människor som var barn vid andra världskrigets utbrott. Barn som ser sönderskjutna ansikten, äter bark och gräs, förlorar sina föräldrar och leker – krig. Det är vardagligt och tungt och mäktigt, i nobelprisklass.
Jag läser och läser, ser en treåring stoja lyckligt i vagnen på Uppsalapendeln ("Lalalalalaaa, titta då!") och undrar hur människan och hennes inlevelseförmåga egentligen är konstruerad. Med allt det vi kräver för svenska barns räkning framstår mycket av den eskalerande debatten kring migration fullständigt surrealistisk. ”Döda bebisar låg och flöt i vattnet” citerar DN:s Malin Ullgren en fiskare som blivit vittne till en båtolycka utanför Turkiets kust, och skriver: "Man måste förstå att det är vad frågan om SD, migration och flyktingfrågan handlar om – människoliv." (25/8)
Som liten upplevde jag frasen "mina barn och andras ungar" som kusligt hotfull. En antydan om att mitt värde var relativt, osäkert och skakigt. Det som nu utspelas framför våra ögon är en global variant av "mina barn och andras ungar", med fasansfulla konsekvenser.
I en slående kampanjfilm fångar Rädda barnen i Storbritannien denna uppdelning genom att placera en engelsk flicka mitt i ett fiktivt krig på hemmaplan. Hon blåser ut åtta ljus på tårtan, provar mammas läppstift och spelar blockflöjt. Men sekunderna tickar och nyhetssändningarna blir allvarliga, plötsligt faller bomber på gatan, hon bär gasmask och kommer ifrån sin pappa. Vid nästa födelsedag sitter flickan apatisk i ett tältläger.
Filmen kom redan i fjol, men har blivit viral i omgångar och har nu börjat spridas på nytt. Den är definitivt skickligt gjord och med en effektiv dramaturgi, men det går inte att komma ifrån att den lilla ljusögda flickan och hennes gulliga engelska utgör den främsta framgångsfaktorn.
Bara genom att betrakta barn på flykt som fundamentalt annorlunda våra egna blir det möjligt att tala om dem i termer av volymer, problem och skattechocker. Bara så kan SvD:s Per Gudmundson tala om "så kallade" ensamkommande flyktingbarn (22/6). Bara så kan Uppsalapolitikern Stefan Hanna likna svensk migrationspolitik vid "cancer". Bara så kan Expressens Anna Dahlberg (22/8) hävda att den relevanta skiljelinjen i migrationsfrågan går mellan idealister och realister. Realisten står ju bara för vanliga opolitiska självklarheter, hon slipper kännas vid vårt gemensamma och akuta ansvar för krigets barn.
Flickan i kampanjfilmen är en av oss, hon är som våra barn. Hon är – för att tala med den amerikanska filosofen Judith Butler – sörjbar. Till skillnad från de ungar som nu beskrivs närma sig Europa som en mörk störtflod.