Albert Camus menade att absurditeten i existensen måste omfamnas, för att ge plats åt mening och värde – allra tydligast i vurmen för den grekiska hjälten Sisyfos, vars mod reste honom över det mänskliga lidandet. Jag önskar att jag var likadan. Uppgivet rör jag mig bland vår tids bisarra informationsflöden, där verkligheten är den nya fiktionen, fiktionen den nya verkligheten – och ingenting är begripligt.
Saturday Night Live gjorde nyligen en kul sketch om Tiktok. Premissen är enkel, videon bygger på innehållet i appen, knappt förstärkt, och de illusoriska intryck som uppstår där. Jag skrattar när jag ser den, och visar den för min bror, som kort svarar: ”Men vadå, det är ju så det är? Och visst är det så. För klippet visar hur vår tid, i sig, har blivit humor. Metanarrativ räcker för att skapa satir. Och även om alla tider haft sina baksidor, bär vår på en slags hyperintensitet, som karaktäriseras av de overklighetskänslor och absurditeter som framlyfts i klippet. Det har länge format litteraturen, där samtidens främsta författare raffinerat hyperrealismen – som i skruvad postmodernistisk anda förvrängt och intensifierat verkligheten när den blivit alltmer obegriplig.
För mig syns det absurda överallt, varje dag – jag finner tillvaron både märklig och ogreppbar. Det beror på olika saker – delvis av att påstås leva i liberal tillvaro, men bli alltmer bunden av kapitalistiska kedjor. Eller att fruktlöst försöka se sakförhållandena, i en värld som slutat att ens försöka behandla sanningen som definitiv. Runt omkring finns även globalismens alla paradoxer, där oförenliga västvärden tampas med andra – något som väl gestaltas i fotbollen, där Newcastle bär regnbågsbindel på Saudiarabiska tröjor och SVFF viker sig inför framtida Saudi-VM – allt medan homosexuella fortsatt mördas på Riyadhs torg och gator.
Ja, alltihop är mig förbi, det mesta saknar både logik och moral numera. Ibland tänker jag att Harris reaktion till att “haitier äter husdjur” - upphov till fler memes än det typ finns bitcoin-influencers i världen – förblir den perfekta responsen åt alltsammans; åt en galen värld, som inte längre går att ta sig an. Det känns så. Men fast tiden är komisk, är tillståndet farligt. För när verkligheten blir förvrängd och knäpp, öppnar sig alternativa realiteter. Algoritmer borrar dig längre och längre ner i digitala katakomber – och när sanningen är död, sitter du där nere, bland nihilistisk humor, och göder ditt hat tills du vänder ryggen mot hela samhället. Det är en plats allt fler hamnar på – där även muntergöken Sisyfos hade vacklat.
Vi behöver komma framåt. Hitta en lösning. Men i motsats till Camus och Sisyfos har jag inga hjältedåd att ge. Visst, jag kan säga att metamodernism kommer som bogserfärja på öppet hav – att dess betoning på intuitiv navigering röjer gemensamma vägar framåt. Eller så fastslår jag att man blir äldre, och således urskiljer fler fragment av det bisarra i att bara finnas till. Men jag vet inte. Har inga svar. Mest känner jag ingenting när jag skriver det här. Översköljd av intryck, vill jag bara släppa alltihop och sjunka ner i mitt eget.
Så jag stänger av telefonen. Slår mig ner bredvid min flickvän. Vi kollar på "Fanny och Alexander". Jag ser kälkar åka över S:t Eriks torg, barn som skrattar och gatlyktor som dovt strålar i snön. Allan Edwall håller tal. Han vaggar in, harklar sig, och säger att den lilla världen, den behövs, för att värja sig mot den stora – jag inser det enda begripliga. Det som inte är absurt. Har jag blivit Sisyfos ändå?