Vår självtillräcklighet har någonting att lära

Med Abdulrazak Gurnah säkrar Svenska Akademien ett postkolonialt perspektiv som är lika självklart som välkommet. Litteraturen öppnar världen, precis som den är tänkt att göra i sin högsta, idealistiska syftning. Den riktning som Alfred en gång formulerade.

Abdulrazak Gurnah på väg ut från sitt hem för att möta pressen efter att han har fått veta att han tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Abdulrazak Gurnah på väg ut från sitt hem för att möta pressen efter att han har fått veta att han tilldelats Nobelpriset i litteratur.

Foto: Frank Augstein

Krönika2021-10-07 17:58
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kanske möjliggör namnet också ett kontrafaktiskt tillbakablickande; vad om denna attityd varit förhärskande från prisets själva barndom? Vad om verkligen Leo Tolstoj belönats 1901 i stället för den högst beskedlige Sully Prudhomme, ryskt världsallvar gentemot gallisk sentimentalitet. En bugning åt franska akademien men en förolämpning mot konstformen litteratur. Pröva själv att säga det: Tolstoj skriver inte i idealistisk riktning och passar därför inte.

Nej, man frånsåg Tolstoj, men tillsåg imperialisten Kipling (1907), och långt senare imperialisten och krigshjälten Churchill (1953). Finns alltså en slags kulturskuld att betala av? En slags avkolonialisering? Eller kan man bekväma sig med lysande namn som Wole Soyinka, Derek Walcott och Toni Morrison? 

Nobelpriset är ett godtycke, men precis som annat godtycke som gynnar en god sak kan vi acceptera det. Varje historiker gläds åt hundraårsdagar, det skapar jubileumsskrifter och uppmärksamhet. Fast varje människa vet att ingenting skiljer en hundraårsdag från en hundraettårsdag, det är ett val bara. 

Nobelpriset är alltid ett politiskt pris, den bakomliggande diskussionen har rört sig över breda fält, finska inbördeskriget (Sillanpää), Sovjetunionens ondska (Solzjenitsyn), Sovjetunionens godhet (Sjolochov), rasism (Naipaul). Det har beskyllts för eurocentrism, för kvinnounderskott, för vithetsnorm. Alltsammans obestridligt, men där finns också de ganska modiga utnämningarna, och då menar jag inte studentspex som Bob Dylan eller Dario Fo.

Länge, länge var Rabindranath Tagore det utomeuropeiska alibit, men med 1960-talet släpptes Israel, Japan, Guatemala in, och sedan har resten av världen faktiskt haft sin plats, då och då. Rättmätigt – kan diskuteras, representativt – nja, jämlikt – hm. Namnen finns där dock.

Det är ett val bara, fast prismotiveringen i år är vacker och kan röra en sten med sin rättvisa idealism. Gurnah har ”genomlyst kolonialismens verkningar och flyktingens öde i klyftan mellan kulturer och kontinenter”. 

Det är ett val bara, men ”flyktingens öde” – det är bra att detta blir utsagt. Det är också bra att vi inte känner till Abdulrazak Gurnah, då har vår självtillräcklighet någonting att lära. Någonting om avbetalningen på kolonialismens långa världsskuld.