”Var är Gabbe? Han svarar inte!”
Klockan var strax före ett på tisdagen när min äldste son hörde av sig och undrade om jag hört något från lillebror som arbetar på en förskola i Örebro.
Själv var jag inne i en text, behövde koncentrera mig och hade därför stängt av media.
Vid halv ett gick larmet om en pågående skjutning vid Risbergska skolan. Det som skulle visa sig vara den värsta masskjutningen i Sverige någonsin. Enligt polisens pressträff på onsdagen är elva personer döda och sex personer med skottskador vårdas på sjukhus. I skrivande stund har inte alla dödsoffer identifierats.
Vi visste inte var Gabbe befann sig om han var på jobbet eller hemma. Frågorna hopade sig under en fruktansvärt utdragen stund av orolig ovisshet. Hur nära ligger Risbergska skolan hans jobb, hans hem, hans dansstudio? Men nog skulle han hört av sig? Han kanske inte vågar av rädsla för att bli upptäckt?
Han är fullt upptagen med att ta hand om ”sina” små barn på jobbet, blev ändå tanken som jag bestämde mig för att hålla fast.
Gabbe är nyutexaminerad förskollärare, blev det i januari och har precis fått sin första anställning. Men i utbildningen ingick inte kursen ”krishantering under och efter en masskjutning”.
Dådet skedde i en vuxenskola och på SFI, men även andra skolor och en förskola i närheten fick inrymmas. Ställen där barn och personal ska känna sig trygga.
Min vuxna unge hade morgonpasset på förskolan och slutade kvart över ett. Han ringde strax efter och meddelade att både han och barnen i förskolan var välbehållna, den utsatta skolan ligger på andra sidan stan.
Den här onsdagen efter dådet kan bli hans viktigaste dag i arbetslivet. Dagen då han fanns där för att lyssna på vetgiriga femåringar som kanske snappat upp föräldrars nervösa och rädda undringar om skjutningen. Dagen då han behövde komma med svar på fyraåringarnas underfundiga funderingar. Svar och förklaringar som inte riktigt finns.
Att jag hann oroa mig för min son som bor och jobbar i Örebro så mycket som jag gjorde ger en bild av hur detta måste ha påverkat staden Örebro – och alla andra, säkert tusentals, som liksom jag befarade att en anhörig fanns i närheten av brottsplatsen.
Jag tänker särskilt på de människor som visste om att deras anhöriga var på plats på den drabbade skolan.
Och det är smärtsamt att veta att för en del har nu oron förbytts i bottenlös sorg och saknad.