Bilderna på de unga människorna som flyr för sitt liv på festivalen i Israel dyker upp i mitt flöde och jag tänker på min israeliske vän. Var han där? Han är artist och uppträder ibland på festivaler. Jag skriver till honom. Han brukar inte vara snabb med att reagera på meddelanden men den här gången svarar han direkt. Han är i norra Israel och mår fysiskt bra men kämpar med att behålla lugnet för barnens skull.
Vad ska jag svara på det? Hoppas det löser sig? Det känns futtigt. Ta hand om er? Överflödigt. De gör de redan. Jag ber för er? Falskt. Jag har inte den relationen med Gud. Spelar det ens någon roll hur jag formulerar mig? Jag vet att mina ord inte hjälper. Kanske kan de ge tillfällig tröst men de kan inte lösa problemet. Våldet fortsätter. Oavsett vad jag säger. Det känns bottenlöst.
Dagarna går och jag tänker på mina palestinska vänner som är födda på flykt och som år efter år har försökt hörsamma omvärlden på Israels förtryck och våld mot det palestinska folket, utan att det ljusnar. Och nu blir de, med rätta, förtvivlade över att den israeliska staten använder Hamas illdåd som anledning att bestraffa civila palestinier och deras barn.
Om du drar öronen åt dig nu kan jag lugna dig med att den här texten varken kommer att gå in på konfliktens historiska bakgrund eller rättfärdiga någon sida av våldet. Jag är nämligen övertygad om att våld alltid är moraliskt fel.
Den som utövar våld, oavsett om det är en individ eller en stat, vill se sig själv som god. I sina egna ögon är våldsverkaren det riktiga offret. Han anser sig tvungen att begå våldsamma handlingar eftersom han har blivit utsatt först. Men det finns inga omständigheter som gör våld moraliskt försvarbart. Inte ens den människa som dödar en annan i strid för att själv överleva har moralen på sin sida. Handlingen är förståelig men den är inte god.
Överlevnadsinstinkt har ingenting med moral att göra. Min självbevarelsedrift handlar om mig som biologisk varelse medan moral handlar om hela mänskligheten. Den moraliska frågan är inte ”hur ska jag överleva” utan: “Hur bidrar jag till att göra mänskligheten bättre?”
Jag tänker på min morfars far, den bosniska muslimen som ockupationsmakten Österrike-Ungern skickade till den italienska fronten under första världskriget och som under andra världskriget var kurir åt partisanerna men på grund av en korrupt tjänsteman som slarvade bort hans dokument aldrig fick erkännande för sina insatser. Jag tänker på min farfar som tillfångatogs av nazisterna, sattes i tvångsarbetsläger och sedan återvände till sin hemstad, traumatiserad och utblottad, och som ändå hade kraft nog att börja om men under resten av sitt liv drömde om att en dag ha råd att bygga ett stort hus. Jag tänker på min pappa som förverkligade sin fars dröm och byggde en villa på två våningar som han hann bo i under ett fåtal korta år tills nästa krig kom och tog hans liv. Jag tänker på mig själv som blev skickad till ett okänt land och som har blivit så ärrad av mina trauman att jag inte klarat av att växa upp på riktigt och bli någons mor. Hur mycket makt har någon av oss egentligen? Kan vi måna om mänsklighetens väl när livet välkomnar oss med en käftsmäll?
En gång frågade jag min israeliske vän hur han orkar leva i en miljö präglad av våld och sakna makt att förändra den. Han svarade att han fokuserar på att bidra till godhet utifrån sina egna förutsättningar. Det är något vi alla kan göra. Även om det känns bottenlöst får vi aldrig sluta försöka.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.