Vidsträckta landsvägar, jubelframkallande patriarkatsmashing och kanske den finaste filmen någonsin om kvinnlig vänskap – i dagarna visas 25-årsjubilerande ”Thelma & Louise” åter på vita duken.
”Gudfadern”, ”Blade runner” och ”Taxi driver” i all ära, men är det en film i vårens cineastgärning till klassikersatsning på SF:s biografer som får undertecknads hjärta att bulta lite extra så är det Ridley Scotts epokgörande roadmovie ”Thelma & Louise” från 1991.
Under det tidiga nittiotalet var filmen nära nog stapelvara på de feministträffar jag bevistade. Jublet som utbröt när Thelma och Louise, två väninnor på flykt undan polisen efter att brutalt ha satt p för ett våldtäktsförsök, gemensamt sköt en sexistisk lastbilschaufförs fallosliknande truck i småbitar, det visste inga gränser. Inte heller då kvinnorna chevalereskt tar kommandot över en bossig landsvägspolis och låser in honom i den egna bakluckan. Vi hade törstat så länge efter den här sortens film – en film som inte bara med råge uppfyllde det så kallade Bechdel-testet, det vill säga att den ska innehålla två kvinnor som pratar med varandra om något annat än en man, utan som dessutom kastade alla kvinnliga stereotyper och machostinna patriarker överbord.
Att det blev Ridley Scott som kom att regissera den ockradammiga produktionen var lite av ett otippat val, och manusförfattaren Callie Khouri, som senare skrev, samt regisserade ”Ya-Ya-flickornas gudomliga hemligheter”, ska inte ha varit alltför förtjust i förslaget. Men Scott, på den tiden mest känd för filmer som ”Alien” och ”Blade runner”, visade sig hantera materialet med överraskande fingertoppskänsla. Kanske var det inte heller så konstigt med tanke på Sigourney Weavers välregisserade roll som Ellen Ripley i ”Alien”, en ofrivillig hjältinna skildrad med en för den tiden ovanligt könsbefriad nykterhet.
”Jag har aldrig känt mig mer vaken – jag ser allt med nya ögon”, säger Thelma i slutet av filmen, då vägvalen för de båda stramats åt i grym takt värdigt ett grekiskt ödesdrama. Att de män som kantat vägen dit blir till närapå karikatyrer av sig själva gör bara det hela än mer effektfullt, likaså Louises gradvisa borttagande av alla klichéartat kvinnliga attribut under filmens gång. Med säker hand tecknar Callie Khourie, som kom att belönas med en Oscar för filmens manus, fram det enda valet för de båda kvinnorna – friheten.
Så, alla ni som identifierar er som kvinnor, ta med dina finaste väninnor, bänka er i biosalongen och njut av en lika välpaketerad som välbehövlig dos kvinnlig vänskap.
Fotnot: ”Thelma & Louise” visas onsdag 27 april kl 19.30 på Royal (otextad version).