Vågar du, Alex Schulman?

Kritikerna beskriver Alex Schulmans morfar Sven Stolpe som en unik tyrann, när han i själva verket är Kulturmannen, skriver Linda Stolpe Margenberg.

Foto: Staffan Claesson

Krönika2019-02-17 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att skriva om Alex Schulman är något av ett medialt självmordsuppdrag. Vissa tycker att han redan fått för mycket uppmärksamhet, andra är rädda för konsekvenserna av att uttrycka sitt ogillande – för oavsett hur många texter, shower och poddar han producerar har bilden av den elake hämndtextförfattaren bränt sig fast i offentligheten. Själv är jag är ungefär lika trött på Kulturmannen som på Alex Schulman. Ändå kommer följande text handla om dem båda.

Schulman är trots allt en intressant skribent. Personligen beundrar jag hur han genom sin skickliga språkanvändning humoristiskt lyckas förmedla saker man egentligen inte får tala om. Jag beundrar den berättarförmåga som obönhörligt suger in oss i hans världsbild som plötsligt tycks vara sann, den enda historien. Han är känslomässigt övertygande – det känns äkta.

Den senaste boken ”Bränn alla mina brev” förmedlar en subjektivt färgad verklighet. Romansen mellan mormodern Karin Stolpe och Olof Lagercrantz utgör ”århundradets kärlekshistoria”. Morfadern Sven Stolpe karaktärsmördas enligt ett noggrant utmejslat styckningsschema – allt i Den Stora Sanningens förtecken. Stolpe beskrivs närmast som ett monster. Hämnden för det ”sexuella attentat” han utsatts för känner inga gränser och Karin lever efter avslöjandet i ständig skräck för sin make.

Ett centralt antagande i romanen tycks vara att Karin och Olofs förbjudna romans är den avgörande faktorn för Svens transformation till en monstruös gestalt. Det tycks närmast vara en avgörande premiss för hela historien – trots att det faktiskt är orimligt. Genom att tillskriva den enskilda episoden denna betydelse gör man omvänt antagandet att Karin och Sven Stolpes samliv skulle ha varit en ren fröjd tills döden skilde dem åt – bara hon inte hade legat med Olof. Inte en chans! Att förklara Sven Stolpes agerande med hänvisning till detta är en förenkling. Han hade förmodligen behandlat henne lika illa ändå, med skillnaden att det hade blivit en sämre story för eftervärlden.

I en intervju med Metro säger Schulman att han hade hoppats på att försonas med sin morfar. Det har han inte – han hatar honom. Och genom sin starkt övertygande känsloförmedlande förmåga får Schulman också läsaren att hata Sven Stolpe. Recensenterna beskriver Stolpe som en sadist och tyrann. De behandlar honom som vore han unik. Det är han inte (tyvärr). Schulmans skildring av morfadern genomlyser den omdebatterade Kulturmannen. Den verkligt problematiske kulturmannen. Han som är mer än en kladdig tafsare på litteraturmingel, på mässor, på klubbar. Han som genom att binda en kvinna till sig fråntar henne möjligheten till ett eget liv.

Sven Stolpe är i viss mån en historisk kulturman, sammankopplad med en historisk kvinnoroll – kvinnan som ansvarig för barn, hus och hem. Som väntas ställa sig i bakgrunden och lägga egna ambitioner åt sidan. Det är makens framgångar som är det viktigaste (ett belysande exempel ser vi i ”The Wife” med Oscarsnominerade Glenn Close i huvudrollen). Karin har två Nobelpristagare i släkten och är själv översättare och författare. Hennes och Svens förhållande inleds med samtal där ”hon kunde mer än han om det mesta”. Men samtalen upphör, och in träder en ”empatilöshet som inte fanns från början”.

Så vad är det som ändå får Karin att stanna? Att enbart se Karin som en skrämd människa är att förminska henne. Schulman låter Olof beskriva andra aspekter: ”För Sven Stolpe är allt ett krig och [Karin] har accepterat den världsbilden – och valt sida i kriget. […] Det finns något trofast i det, och hedersamt: Utåt och inför andra står hon bakom sin man, även när han har fel.”

Prologens inledande scen – där Alex Schulman slänger stekpannan i väggen – och hans efterföljande ångerfullhet, sätter fingret på det. Schulmans ambition att förändras blottlägger just en av de psykologiska mekanismer som får en kvinna att stanna – ”jag ska bättra mig, det ska inte hända igen”. Genom sitt löfte inger han ett hopp, en möjlighet: ”Det är värt det, bara du litar på mig”. Och trots att Amanda Schulman är en framgångsrik, självständig kvinna stannar hon. Jag hoppas att hennes man menar allvar och att han lyckas – att allt inte bara är ytterligare en stark berättelse. För Schulman erbjuder en insikt som förpliktigar – frågan är om den som verkligen känner sig träffad vågar ta den på allvar?