Nog är det något särskilt med berg. Så mäktiga, urtida, vackra. Hotfulla också. Den som – liksom jag själv en gång – gått vilse i den svenska fjällkedjan medan skymningen faller, kan intyga hur siluetterna växer på ett skräckinjagande vis.
Berg med hög höjd skapar också unika villkor för de människor som lever i dem, eller i dess närhet. Dramatiskt väder, karg natur, svåra möjligheter till försörjning. Otillgänglighet och isolering. Tillvaron ställd på sin spets.
Och just det extrema i bergens förutsättningar, gör dem förstås lockande att använda i fiktionen.
Just nu visas till exempel serien ”Frikänd” på SVT. Den handlar om en man som återvänder till sin hemtrakt, ett samhälle inklämt i det norska fjordlandskapet, vid fjällkedjans fot. I sin ungdom blev han frikänd för mordet på sin flickvän – men är i mångas ögon fortfarande den skyldiga.
Det är spännande. Men framför allt: det visas väldigt mycket berg i bild.
Huvudkaraktärerna presenteras mot bakgrund av snöklädda massiv. Och därefter sveper kameran med jämna mellanrum över branterna, och ut över fjorden.
Man som spanare efter intressanta bergsfiktioner är jag ändå besviken. Bergen fyller inte särskilt mycket funktion här. Det är mest vyer och hisnande utsikter. Visst är det fruktansvärt vackert. Och visst signalerar det att samhället ligger isolerat, med allt vad det innebär. Men ändå: bergen används mest som en tjusig kuliss, en cool inspelningsplats. Alla delar har ännu inte sänts, kanske får bergen en funktion mot slutet. Men än så länge dyker tanken upp: absolut, miljön är läcker – men vad mer?
Då är det mer spännande att följa den italienska författaren Silvia Avallones närkamp med naturen i nya romanen ”Marina Belleza”. Också den utspelar sig i glesbygd, bland norra Italiens avfolkade alpbyar, långt från häftiga skidorter och dignande vingårdar. I centrum står Marina och Andrea och deras komplicerade passion – i sin tur tätt hoptvinnad med traktens historia och framtid. Båda är uppväxta här, men en av dem vill fly och den andra stanna.
Bergen då? Jo, de är mörka. Vägarna uppför dem smala och krokiga. Snöstormar rasar. Dess funktion är inte att vara vackra. De är som de är: besvärliga att leva i – men en omistlig del av tillvaron. Liksom av Silvia Avallones berättelse.
Jag är inte invändningsfri mot ”Marina Belleza”, den grep mig inte som Avallones förra roman ”Stål”. Men som bergsskildring, ja, där får den fem toppar av fem möjliga.